Nästa morgon

Jag packade och blommorna lämnade jag kvar för jag hade så mycket att ta med mig. Så kom arbetsterapeften och frågade om jag villle göra klart halsduken för jag hade en timma kvar, så jag skulle precis åka ner när de sade till mig att taxin kom. Det var nu dax att åka vidare, men jag såg faktist fram mot det. Taxin kom, vi blev fastspända och nu så körde vi vidare från Kungälv mot Högsbo.

Jag fick eget rum, det var ganska skönt måste jag säga. Men tyvär var det ingen träning förrän det var måndag och idag var det torsdag. Permision var inte att tänka på då det var första helgen jag var där. Tack och lov för ljudböcker och mina snälla barn.

Sista tiden

Det började gå mot slutet i Kungälv. De talade om Högsbo och det skulle vara så bra. Men jag ville inte flytta för här fick jag mycket med besök som lös upp min dag. Jag tänkte inte framåt på något sätt, jag ville bara ha besök. Men så började de prata om Uddevalla också, då kändes Högsbo som en vinst. För det var ännu längre till Uddevalla. Men så kom det en dam och skulle kontrollera hur bra jag var och mina möjligheter för en fortsatt vård i Högsbo. Då kände jag lite panik, tänk om jag skulle få åka till Uddevalla i stället. Men på kvällen kom de och sa till mig att jag fick åka till Högsbo nästa dag. Här var det snabba ryck.

Träning i Kungälv

De tränade mig att gå med rullator och det var väl ganska okey, men när jag skulle gå med ett speciellt band så var det mindre okey. Men det var bara att bita ihop. Arbetsterapeuften tränade mina händer och det gick väl sådär, jag kunde knappast röra höget hand. Logopen fick träna mitt tal. Det var spännande samtidigt. Det var att börja om från början.

Det var augusti så en dag rymde vi, eller rättare sagt vi glömde säga till att vi skulle gå ner på stan och fika. Vi kom tillbaks lagom till kvällsmaten.  Vi fick en liten basning men det var det värt, att sitta ute i solen och fika.

Vidare i livet

Det gällde ju att gå vidare i livet och träna, men det var inte så lätt när man satt i rullstol och inte pratade allt för mycket men skam den som ger sig.

Mina barn kom och hälsade på mig ofta. Det roligaste var nog när Isabelle och Tero tog hem mig en söndag. De fick in rullstolen efter många om och men i kofferten. Sedan bar det iväg till Eriksberg. De grillade och inte har mat smakat så gott som då. Visserligen fick Isabelle skära till mig, mem det fungerade. Därefter så tog vi en sväng i den friska luften och fick se Eriksberg. Ja det var skönt.

Kamrater

Jag fick mycket besök av mina kamrater när jag låg i Kungälv och det var skönt. Mitt tal var bättre så jag kunde prata med dem. En av dem var bibliotekarie så hon kom med ljudböcker. Det var skönt för jag var totalt ointresserad av att läsa, men ljudböcker var bra.

Men det var jobbigt för jag var beroende av andra, allt från att klä sig och att gå på toaletten. Mitt mål var nu att klara mig så mycket som möjligt själv. Det var faktist skönt när jag klarade det.

Kungälvs Sjukhus

Första tiden låg jag på Kungälvs sjukhus och där höll jag på och tjata hål i huvudet på den stackars läkaren. Jag ville veta om jag blev bra, men idag förstår jag att han inte kan ge något svar på detta, då den andra stroken inte är lik den  första. För övrigt så skulle jag ut och fjällvandra om tre veckor så jag hade inte tid att ligga där. Att jag sen låg i rullstol och inte kunde gå bekymrade inte mig. Jag skulle säkert gå till dess trodde jag, men givetvis var det inte så enkelt alls. Men man började sakta men säkert börja träna mig. En på vardera sida och jag var trött innan tiden var slut, det var inte enkelt.Sen så var det logopped och arbetsterapi. Allt som allt var det en och  en halv timme om dagen men i början var det tufft.

Första dagen

Första dagen fick jag komma till en sal med andra som hade fått hjärnblödning, men varken de eller jag sa inte så mycket. Jag kunde i princip bara säga ja och nej, men det var lyckligt omedveten om, likaså inte att jag kunde gå. Medans min äldsta dotter hade fullt sjå med att ta rätt efter mig så var det mig fullkomligt likgiltigt. Hon hade full sysselsättning med att göra rent efter mig, gå till överförmyndaren (jag var godman åt två stycken) och ringa försäkrinskassan medans jag väntade på henne. Det var nämligen under mina barns semester det hände.

Så småningom kom båda tjejerna och jag fick klart för mig att jag fått en hjärnblödning men inte hur stor den var.

Försäkringskassan

Det gick riktigt bra, jag får börja arbetsträna så nu är det bara att hålla tummarna. För tydligen kan det ta lite tid, de har högar att ta sig igenom. Sen kom psykologen med en positiv grej, de testade mig när jag låg inne. Det var inte så bra men sedan testade de mig igen och det var en bra bit över förväntan. Det endaste var reaktionen men det kan jag leva med ett tag till

Nu har det gått nio månader

Nu har det gått nio månader sen min stroke och i morgon ska jag träffa försäkringskassan. Det blir intressant och jag hoppas de förstår att det är en lång väg tillbaks.

Hur det började

Jag kräktes och mådde illa, samt hade ont i huvudet. Trodde det var en vanlig magsjukdom, till jag trillade ihop på toaletten. Då förstod jag att det var något men inte vad. Men jag var så inriktad på att komma till min telefon, så jag började kasa mig sakta framåt. Jag fick stanna ett antal gånger men efter en timme var jag framme. Tur att telefonen inte låg högt uppe utan jag kunde nå den liggande. Jag ringde till min äldsta dotter, jag tyckte jag var klar och tydlig med vad jag sa, men det var jag inte. Min dotter lät förtvivlad och själv lät jag tydligen som jag fått världens fylla. Hon ville prata mer med mig, men jag tyckte det räckte. Nu hade jag meddelat att jag var sjuk, nu fick vara nog. De ringde efter ambulansen och det var nog tur. Själv var jag koncentrerad på att få av de nerspydda byxorna, för så kunde jag väl inte se ut. Det ringde på dörren, men den kunde jag inte öppna, så det fick ringa. Tillslut öppnades dörren och in kom flickornas pappa, jag försökte förklara att han skulle ge mig ett par rena långbyxor, men han förstod inte så jag gav upp.

Men sen så kom ambulansen och tog mig sjukhuset, det gick undan men jag reflekterade inte över att det kunde vara något farligt utan jag överlät det till vår herre eller jag struntade helt enkelt vad som hände mig. När jag kom in där så fanns det en läkare som tog hand om mig och mina barn och pojkvänner. Sjukhuspersonal och ambulanspersonal var hur proffsiga som helst. De tog hand om mig på bästa sätt och da gjorde en skallröntgen. Jag ville bara sova men det fick jag vänta med. Tillslut var jag klar och ungarna försökte väl prata med mig, de såg faktist lite oroliga ut men själv så brydde jag mig inte. Den natten sov jag gott i alla fall.

Min stroke

Här ska jag skriva om min stroke och förhoppninsvis min kamp tillbaks. Jag hade tur när allt kom omkring, jag är på väg tillbaks.