Hem till pappa

Så skulle jag åka hem till min pappa, jag var nervös för att åka tåg. Jag satt mig innerst i en plats för fyra och givervis satte det sig en utanför. Tåget stannade men han flyttade bara benen så jag fick be honom resa på sig.

Pappa har också fått en hjärnblödning men den var allvarligare han har käpp och afasi. Men i alla falll så när han såg mig komma så var han på väg ut ur bilen. Det var ett tårögt möte. Min syster körde oss hem och vi hade mycket att prata om. Det var skönt att komma hem och visa att jag var på bättringsvägen.

Kalas

Det var dax för Isabelle att fylla år och Rebecka hämtade mig för jag skulle köpa skor att ha på gymmet samtidigt. För mina var slitna och det gällde att ha så riktiga som möjligt. På grund av det blev vi lite sena till hennes kalas. Jag kände mig lite dum där alla var friska och så kom jag med min hjärnskada. Men det är så att alla gånger tänker man inte logiskt. En väninna till henne var undersköterska hade varit och hälsat på mig också och hon tyckte att jag hade blivit mycket bättre. Det var svårt för mig att hänga med i konversationen för det var mycket människor där. Jag hade svårt när det var för mycket prat. Sedan på kvällen skulle jag sova över för Isabelle var väl lite orolig för mig, sedan fick jag en liten chans att gosa med Leon.

Anki

Det var faktist kul att gå hos Anki, vi spelade trummor vilket jag inte var så bra på. Men det roligaste var när jag fick göra scones med rårivna morötter i. Sen fick jag äta dem också, inte alls dumma. Hon skickade med mig några hem också men de ska ätas färska. Sen fick hon förr sig att jag skulle göra köttbullar också för hon trodde att jag inte lagade mat. Det var väl sanning till en viss del, men det finns ju färdigmat men jag klarade även enklarare matlagning. Men hon tyckte att jag gått ner så mycket men jag åt mera onyttigt innan jag blev sjuk. Men köttbullarna de blev helt ok.

Så hade jag börjat sticka också,  men det började jag med sista helgen jag låg på Högsbo för arbetsterapeuften sa att det skulle ta tid innan jag kunde sticka. Men å andra sidan jag klarade mina tester bättre än vad han trodde så det var bara så. Så jag och Barbro åkte iväg och köpte garn till en tröja och så började min långa väg mot stickningen. Det gick inte så bra som innan men det gick och det blev fin.

Jag och min "älskade" tröja. Nu ser jag lite bättre ut över munen.

Aptiten

Det var lite si och så med aptiten, eller rättare sagt med smaklökarna. Det var ju farlig tur det, jag slutade med godis och annat sött. Det åt jag i princip bara när andra var med, som sällskap mera. Det som tillbaks någorlunda var nöttkött.

Arbetsterapeuft och logoped ringde tillbaks så nu fick jag tid hos dem med. Anki hon kollade vad jag kunde genom att jag fick pussla och pilla med småsaker vilket var bra. Stina kom också underfund med vad det var för fel på mig. Jag kunde prata men jag sa det i fel ordning, glömde ord och när jag skulle berätta blev det pannkaka av det.

Träning

Nu började jag träna målmedvetet för nu skulle jag bli bra. Jag hade ganska nära till gymmet men det tog ändå en stund dit. Jag var där tre till fyra gånger i veckan och jag gjorde rörelser som jag hade lärt mig på Högsbo och några rörelser som jag fick av sjukgymnasten. Jag gick på löpbandet i ungefär tio minuter och sedan rodde jag i tio minuter. Sedan försökte jag lyfta vikter, dvs ett kilo i vardera hand. Det gick hur lätt som helst i vänster hand men höger hand gick inte så bra alls. Armens nerver eller vad jag ska kalla det för gjorde att armen inte orkade med samt armen var krokig.

Huvudvärk

Jag hade fått huvudvärk redan när jag var på Högsbo, men den blev värre när jag kom hem. I all synerhet när jag hade tränat men jag såg inget samband. Värst var det på kvällen när jag skulle lägga mig. Jag ringde då till Rebecka och Isabelle i min räddsla. Jag frågade ska jag åka in till sjukhuset och jag sa att jag var orolig för mitt huvud, att jag skulle få en stroke till. Efter en tre fyra samtal var jag lite lugnare så jag kunde somna. Men det tog några veckor, men sen förstod jag att jag inte kunde ha det så, utan jag gick till doktorn. Han var mycket förstående och sa att jag inte kunde ha det så, för då kunde jag få en ny hjärnblödning. Han berättade för mig att den var stor ca 4 cm. Men i alla fall han skrev ut starkare sömnpiller och det hjälpte. Jag kunde somna, om det var psykologiskt eller ej vet jag inte. Det var skönt att jag slapp oroa mig.

Så såg jag ut femte veckan

Frissan och Stockholm

Det var skönt att komma iväg till frissan, för jag skulle ha behövt klippa mig för länge sedan. Jag klippte mig kort och lättsköt för jag var inte så vidare på att sköta mitt hår i och med att min högra arm var så dålig.

Ja på lördagen skulle jag åka till Stockholm med mitt kortgäng. Vi hade ju bestämt resan och vandrarhem innan jag blev sjuk. Men jag frågade doktorn när han skrev ut mig på tisdagen om det det var farligt att jag reste på lördagen vilket det inte var.

Sagt och gjort vi åkte tidigt och fick ett fönsterbord vilket var tur. Faktist gick det riktigt bra att spela kort med en hand. När vi kom fram till Stockholm skulle vi gå en bit och tack och lov så tog Lisbeth hand om min väska för den blev tung efter ett tag. Sen var det väl inte det lättaste att gå på kullerstenar men det fanns alltid en arm att hålla under.

Vi lämnade bagaget och gick ut och åt. Det var gott med mat, annat än microvärmd mat. Sen var det lite promenad i gamla stan och fika. Sedan gick jag och vilade en stund så jag orkade med kortspel på kvällen.

Nästa dag var vi ute och tittade på stan en stund innan det var dax för oss att resa hem. Resan blev försenad hem till och med en timme vilket var bra för då fick vi en ny biljett.

Dax för rehab

Nu skulle jag åka till rehab i Älvängen, det var nervöst för jag skulle åka buss. Men jag måste säga att chauffören var snäll och väntade tills jag satt mig, Sedan var det en bit att gå men det gick bra förutom att det tog tid. Det var roligt att träffa Jasna igen (hur roligt det nu kan bli av den orsaken). Hon gick igenom vad jag kunde och vad som skulle bli mitt nästa mål.

Efter detta skulle jag beställa tid hos arbetsterapeuft men hon var inte där så jag fick lämna mitt namn så skullehon ringa sedan.

Det var dax att åka hem, jag var nervös igen för man vet inte hur det skulle gå, men det gick bra. När jag kom hem så ringde jag till frissan och jag fick tid redan samma vecka. Det var skönt för jag såg ut som en vilde.

Äntligen

Så var det tisdag och jag skulle hem. Det var underbart, men först skulle jag så och göra frukost, jag fick lov att vara med den gruppen eftersom jag skulle hem efter lunchen. Det blev en frukost med amerikanska pannkakor bland annat. Den var god, efter det så gick jag för att säga adjö till Doris. Därefter gick jag upp för att packa och sedan var det läkaren som skulle skriva ut mig. Sen var det middag och tillslut kom Eva, äntligen var den här tiden slut. Det var underbart och ännu ett steg på vägen.

Det var skönt att vara hemma och veta att jag skulle inte dit på ett tag, jag skulle inte ligga inne mera. Nu hade jag en lång väg framför mig men det visste jag inte om. För givetvis trodde jag att jag skulle vara bra när jag kom åter, men så var det inte. Det är inte ens säkert att jag blir bra, men det är mitt mål.

Edith

Mina barn var borta den sista helgen så jag fick ordna det på annat sätt. Så jag bad Edith hämta mig vilket hon gjorde, inte nog med det. Hon bjöd mig på middag och ni ska veta är det någon som kan laga mat är det hon. Hon hämtade mig redan på fredagen innan trafiken blev tät.

Den helgen hade Isabelle glömt att ge mig förmaningar vilket var skönt. Men den flöt på i lugn och ro. Sedan kom Ann och hämtade mig och körde mig tillbaks till lasarettet, nu skulle jag bara vara där i två dagar till. Men de kändes långa. På måndagen var det sista dagen jag hade träning och sedan skulle jag träna i Älvängen på Rehab. Doris hade redan varit i kontakt med sjukgymnast och jag skulle få Jasna, vilken passade mig ypperligt.

Jag hade mycket med huvudvärk vilket jag längre fram förstod att jag fick för att jag tränade och att det var hjärntrötthet som spökade.

Tillbaks på Högsbo

Nu var jag på Högsbo igen det var jättebra att vara där men jag längtade hem. Att sova i min egen säng och bara vara hemma. Nu fick jag även träna konditionsträning, det låter väl men det var enklare konditionsträning.

När det var torsdagskväll skulle jag ha permis och få titta på Leon när han träna agillity. Det skulle bli kul, Tero och Isabelle hämtade mig. Det var ungefät sex sju hundar i två olika klasser. Men Leon skulle tävla sist. Han var aldeles ivrig och han sprang mycket snabbt och även en extra runda in i skogen sedan fortsatte han som inget hade hänt. Givetvis kom han sist men han var lika lycklig för det och jag kände frihet även om det bara var tillfälligt. Men jag visste ju att jag skulle hen för gott på tisdagen, men jag skulle få permision till helgen.

Dax för permisson igen

Nu var det åter igen dax för permison igen. Jag slapp rullatorn den här gången och det var jag glad för. Det var nog Isabelle och Tero också för det var ett himla grejande innan vi fick in den i bilen. Det var skönt att vara hemma i det egna hemmet även om det var för en kort stund. Jag fick lova Isabelle att inte gå ut och inte gå i trapporna. Det var som det var hon som var mamma och jag som var dottern. Men risken var inte så stor. Jag somnade tidigt utan sömntablett, det var underbart, och med tidigt menar jag 8 och det var tidigt.

Nästa  dag var det val, Rebecka gick mad mig och jag höll henne under armen så det gick bra. Det var en del som jag kände där för jag skulle ju igentligen jobba där. Så de frågade hur jag mådde och jag svarade så gott jag kunde. Efter valet så lagade Rebecka middag och sen så tog vi oss in till Högsbo.

Vidare

Psykologen David, sa inte så mycket men ändå så fick han sagt så mycket. Så testade han mig givetvis och dä var jag mycket långt ifrån frisk, typ jag kunde inte repetera vad han sagt mer än tre ord. Men jag såg fram emot hans möten i alla fall.

Logopen rådde mig till att läsa en sida och se om jag tyckte om det. Sagt och gjort det blev inte en sida, jag var som vanligt där i alla fall. Det är jag henne evigt tacksam för och min vän bibliotekarien som kom med ett helt lass böcker.

Armen var det ju lite si och så med, den kunde jag inte sträcka rak på långa vägar och jag tog mig fram med hjälp av rullatorn. Men Doris skulle bara veta att på rummet använde jag inte rullatorn.

Vardag på Högsbo

Så fort jag kunde så började jag att bäda sängen, det var väl inte det lättaste men det var nyttigt. Jag började även tvätta mina kläder själv. 1 till 2 gånger i veckan för jag spillde på mig ganska så ofta.

Det var dax för ytterliggare en permision. Jag skulle hem, det var underbart. Tack och lov för mina barn, Isabelle och Tero kom och hämtade mig. Stuvade in rullatorn i bilen, det gick lite lättare än rullstolen. Leon var också med, så det blev mycket med slickar. Jag stannade vid affären och kom givetvis inte ihåg min kod utan jag fick skriva mitt namn. Det var svårt och i efterhand  är jag förvånad att man i affären inte bad om legitimation. Väl hemma så var det underbart även om jag fick vara inne hela tiden, fr barnen bar upp min rullator.

Jag måste säga utan barn och vänner hade jag inte klarat mig.

Leon

En morgon fick jag ett sms från Isabelle där stod det "Leon blev jätteglad idag när det kom en dam mot oss i rullator sen när han upptäckte att det inte var du blev han rädd. Kram!" Det var ju så att den lilla vovven var rädd för alllt med hjul på.

Som vanligt var det träning men man ökad på det lite, för nu skulle jag klara av mer. Jag fick vara med i "gågruppen" för nu skulle jag lära mig gå riktigt. Det var att gå i alla dess former och man blev trött. Jag hade även vattengympa det var skönt.

En dag så kom Isabelle med suchi det var gott, som omväxling till sjukhusmaten. Men det var en fördel med att jag inte hade någon vidare aptit, jag tappade i vikt.

Efter lördagen

Det var skönt med ett avbrott mot det vanliga när jag var hos Rebecka, men snart så var det träning och åter träning. Det blev ju kvällsträning för jag sa till mina kompisar att det var onödigt att de reste så långt. Att jag klarade mig så bra utan besök, men igentligen menade jag inte det. Men det kom väl en och annan som trotsade mitt förbud. Men det var bra för det påverkar ju stroken att man tränar mycket och de första tre till fyra månaderna så påverkas man mest. Så det var handträning och benträning som gällde. Jag hade ett mål eller rättare sagt har ett mål, bli bra.

Första permision

Äntligen var det dags för min första permision. Visst det var bara en dag eftersom jag inte har vant mig vid trapporna ännu. Jag ska vara hos Rebecka, men först åkte vi och handlade. Det var stort att gå i en affär sedan åkte vi hem till Rebecka. Det var en halvtrappa upp men jag klarade det. Det var verkligen lyxigt att få vara i en vanlig lägenhet och få god mat också. Säga vad man vill om Högsbo, allt var perfekt utan maten som var fruktansvärd. Så jag njöt i fulla drag av den goda maten och en frisk sallad till. Innan vi åkte tillbaks till Högsbo tog vi en sväng till havet. Ja det var en fulländad dag i mina ögon.

I dag och i augusti

Idag ska min dotter fara till Shanghai, där ska hon stanna i två år. Men hon kommer och hälsar på under tiden.

Arbesterapeften kämpade på han med, jag kunde knappast röra höger hands fingrar och armen var svår att få rak. Men han gjorde ett program till mig så jag kunde träna på min fritid samt en blå mjuk lera att träna handen med. För övrigt hade jag fått ett hjärta att klämma på av min dotter. Så jag var riktigt flitig. Även han gjorde några tester på mig.

Logopeden var en ung studerande men hon var duktig hon med. Jag fick hålla på mycket med bilder, att berätta vad jag såg.

Men den jag tyckte mest om var min sjukgymnast och kontaktperson. Hon blev ett bra stöd för mig. Hon fick att använda rullatorn lite längre eftersom jag var opererad för artros men det var väl lite si och så med det när jag var på rummet. Sjukgymnasten lade ner mycket tid på min arm och mitt ben.

Träna

Äntligen måndag, nu får jag börja träna och bli bra. Jag ska minnsann visa att jag kan bli bra. Visserligen blev jag inte bra på tre veckor men snart så. Jag är verkligen optimist, det tar väl en fyra fem månader sedan är jag bra. Fast nu vet jag att det tar lite längre tid, en två eller tre år. Men bra ska jag bli.

Här kan man prata om träning, fast det är mjukstart med tre timmar per dag. Så får jag träna på att gå också, dvs med rullator. Det är inte det lättaste men det går. Arbetsterapeuften tar så småningom rullstolen så jag slippper den. Innan veckan är slut så kan jag gå med rullator och nästa vecka ska jag gå med i "gågruppen".

Arbetsterapeuft, psykolog, logoped och sjukgymnast hade fullt upp med mig. För det var en ordentlig blödning på fyra cm fick jag reda på sedan.

Psykologen fick testa mig och det gick inte något vidare, men det var verkligen intressant.