Första dagen fick jag komma till en sal med andra som hade fått hjärnblödning, men varken de eller jag sa inte så mycket. Jag kunde i princip bara säga ja och nej, men det var lyckligt omedveten om, likaså inte att jag kunde gå. Medans min äldsta dotter hade fullt sjå med att ta rätt efter mig så var det mig fullkomligt likgiltigt. Hon hade full sysselsättning med att göra rent efter mig, gå till överförmyndaren (jag var godman åt två stycken) och ringa försäkrinskassan medans jag väntade på henne. Det var nämligen under mina barns semester det hände.
Så småningom kom båda tjejerna och jag fick klart för mig att jag fått en hjärnblödning men inte hur stor den var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar