Jag kräktes och mådde illa, samt hade ont i huvudet. Trodde det var en vanlig magsjukdom, till jag trillade ihop på toaletten. Då förstod jag att det var något men inte vad. Men jag var så inriktad på att komma till min telefon, så jag började kasa mig sakta framåt. Jag fick stanna ett antal gånger men efter en timme var jag framme. Tur att telefonen inte låg högt uppe utan jag kunde nå den liggande. Jag ringde till min äldsta dotter, jag tyckte jag var klar och tydlig med vad jag sa, men det var jag inte. Min dotter lät förtvivlad och själv lät jag tydligen som jag fått världens fylla. Hon ville prata mer med mig, men jag tyckte det räckte. Nu hade jag meddelat att jag var sjuk, nu fick vara nog. De ringde efter ambulansen och det var nog tur. Själv var jag koncentrerad på att få av de nerspydda byxorna, för så kunde jag väl inte se ut. Det ringde på dörren, men den kunde jag inte öppna, så det fick ringa. Tillslut öppnades dörren och in kom flickornas pappa, jag försökte förklara att han skulle ge mig ett par rena långbyxor, men han förstod inte så jag gav upp.
Men sen så kom ambulansen och tog mig sjukhuset, det gick undan men jag reflekterade inte över att det kunde vara något farligt utan jag överlät det till vår herre eller jag struntade helt enkelt vad som hände mig. När jag kom in där så fanns det en läkare som tog hand om mig och mina barn och pojkvänner. Sjukhuspersonal och ambulanspersonal var hur proffsiga som helst. De tog hand om mig på bästa sätt och da gjorde en skallröntgen. Jag ville bara sova men det fick jag vänta med. Tillslut var jag klar och ungarna försökte väl prata med mig, de såg faktist lite oroliga ut men själv så brydde jag mig inte. Den natten sov jag gott i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar