Wii

Nu är det spelet wii som gäller. Jag har köpt det för att träna mina händer plus en balansplatta. Jag kanske inbillar mig men jag tycker att det gör nytta. Barnen kopplade in den på julafton så spelade vi mycket. Det är faktist häftigt. Man hade en sådan på Högsbo, sedan så pratade min arbetsterapeuft om att hon skulle vilja ha en sådan till sina strokepatienter. Men "droppen" var när jag läste en artikel som någon läkare, neurolog ifrån Stockholm hade skrivit. Då tänkte jag så många kan bara inte ha fel, så jag gick in på CDON:s hemsida och beställde, efter ett tag beställde jag en balansmatta också. Samidigt som den är nyttig så har jag KUL.

Jag vill passa på och önska er Gott Nytt År!

Oj sicken röra

Allt händer på en gång, jag är inte klar med maten och städningen. Samt allt annat som ska göras och det är ingen ide att skriva en lista för jag kanske ändå inte orkar med det :-) så jag gör vad jag kan. Igår ringde min f.d. svåger han har också fått stroke, två månader efter mig. Men han hade fått en propp. Jag tror att han ville prata med någon som har gått igenom samma som han har. Man behöver det ibland, man behöver känna att man inte är ensam, utan någon annan har varit långt därnere och vänt. Jag inbillar mig att det har gått bra för honom också.

Jag önskar alla en God Jul och att ni får vara friska.

Snart

Snart så kommer Isabelle. Det är bara 2 dagar till. Det har gått fort, så när hon kommer ska hon få lära mig att spela wii, eller rättare sagt mer än bowling. Jag börjar bli riktigt haj på det. Får en och annann stike och spare, men ibland så slår jag inte ner en endaste.

Nu ska jag inte gå mer på sjukgymnastik och hos arbetserapeuft. Men jag ska gå på något som kallas kroppskännedom och är på onsdagar kl kvart i fyra, när jag är som tröttast. Men det blir nog bra och det är ju efter jul.

Mycket att göra

Nu framöver har jag mycket att göra, dvs det är mycket att göra för mig som är trött nästan jämt. Ikväll ska jag till min äldsta dotter som fyllde år igår och i jag åka hem till min pappa. Jag skulle igentligen inte det, men så har han varit på lasarettet. Så det kommer suga lite energi ifrån mig. Så ligger min yngsta dotter sjuk i Filipinerna så kommer oron där. Men jag hoppas på det bästa, för det måste ju lösa sig.

Jippy

Jag har fått min wii och jag har försökt börja träna men det är svårt. Jag riktar den både åt höger och vänster. Men nu kan jag träna och bli bra på den. Jag ska ha den som komplement till min övriga träning. Men den är kul men svår för mig. Gun hjålpte mig med den och fick helt andra resutat än vad jag fick. Men jag ska träna så jag blir i hennes klass. Nu ska jag träna.

Ont

Jag har fått ont i min högra arm och den går tillbaks i sin ursprungliga position. Det vill säga den kröker sig mera. Men det kan bero på att jag inte har kunnat eller rättare sagt inte orkar. Dels har jag varit förkyld och så är jag trött. Det ska bli skönt att bli ledig.

Återigen i jobb

Nu var mam återigen i jobb, men jag märker att jag är trött. Detta fast jag inte jobbar heltid. Jag orkar inte träna fullt ut, men det kommer väl det med. Förhoppningsvis.

Jag ska inte gå på julbordet, det hinner jag inte alls för jag ska åka hem till pappa som ligger inlagd.

Wii

Nu har jag skickat efter en Wii, jag ville också köpa en balansplatta men jag får börja med wiin så att säga. Jag tror att det blir bra som omväxling till gymmet och när det inte är något bra på tv så kan jag om jag orkar spela wii. Balansplattan kan nog vara bra för balansen. Den behöver jag ju träna om jag ska kunna cykla vilket är mitt framtida mål. Man måste ha mål och drömmar, mitt är att jag ska bli bra och att jag en dag ska kunna cykla. Men igår kändes det verklligen hopplöst, jag kunde inte sätta upp gardiner, men idag kom Eva hem till mig och satte upp det och även adventsstjärnor. Det blev ombonat och fint i mitt hem. Jag är glad att jag har sådana vänner.

Wii

Jag tror att jag ska köpa en Wii för det är ju så bra att ha en sådan. Man tränar armar och även ben i en sådan. Jag får titta lite mer på detta och så har jag skickat ett mail till Isabelle och ber henne fråga Tero om detta, för han kan lite mer om spel än jag. Han kanske rent av får koppla in den till mig. De hade en på Högsbo, men jag spela bara en gång för jag fattade inte och jag kunde inte riktigt använda den. Sen har arbetsterapeften här pratat om hur nyttiga de är.

Hopplöst

Att vara förkyld. Jag hostar och jag fräser så det står illa till. Det känns som jag har blivit trängre i halsen sen jag fick min stroke, kanske det är inbillning. Men jag kan inte hosta riktigt. Jag kan inte jobba och jag kan inte träna, det år så tråkigt. Men förhoppningsvis så är jag bra på måndag. Får väl leta julklappar på nätet så länge så har jag någonting att göra.

Sjuk

Idag är jag sjuk, fick ringa och sjukskriva mig. Men jag är faktist förkyld och jag tror inte jag tål så mycket. Jag ska bara ta det lugnt idag. Jag sov till kvart över nio idag. Det är inte roligt att vara förkykd men jag måste nog lyssna till min kropp. Men det är som ett bakslag att bli dålig. För jag kan inte träna då. Jag sitter här och surfar efter shampo och vad jag ska köpa till Isabelle och Tero och schampo var önskemål för håret blir fett i Kina, är väl så mycket med luftföroreningar där.

Baka pepparkaka

Jag har satt deg med min nya maskin, men det var svårast att sätta ihop maskinen och ta lös den igen. Men jag lyckades i alla fall till sist. Jag känner mig riktigt stolt över mig själv som lyckades med det. Det ska bli kul att baka nu när jag har en lite assistent, bara jag orkade lite mer.

Stark

Jag börjar bli stark :-). Sist när jag var på gymmet orkade jag lyfta 5 kg 8 ggr på en maskin vilket inte har gått en endaste gång innan. Så jag blev överlycklig. Vad var det han sa nu "ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig". Ok de två sista var inte så fina, men i alla fall. Jag gick nämligen igenom mitt gamla för att se vad jag klarar av idag och det mesta klarar jag av.

IKEA

Ja nu var han äntligen här och han kollade så att dörren var hel. Bussigt. Men skruven hade han inte med sig. Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt. Men nu var det ju inte hans fel, men vad jag blir trött. Det har ju varit en hel del med den här leveransen från IKEA. Jag får väl ringa till dem.

Nu ska jag äntligen gå och träna, jag blir vältränad på det här sättet, haha. Det är iaf fördelen med min stroke. Jag har aldrig tränat så mycket förr i mitt liv.

Sömntabletter

Eller rättare sagt insomningstabletter har jag varit utan i fyra nätter. Jag sover inte så bra men jag sover och det verkar som jag klarar mig utan dem den här gången. Men det vore skönt.

I går gick jag runt Nödingesjön och det var lite lerigt och halkigt men det gick bra. Så fick jag lite balansträning också. Man tränar balansen när man går i skogsmiljö och jag ska kunna cykla nästa år.

Nu ska vi se

Jag försökte lägga in en film hur jag går häromdagen, men det gick inte. Men nu ska vi se.

Det verkar som det går bättre den här gången.

Igår när jag kom hem fråm af var jag trött. Jag har inte sovit ordentligt på ett tag, jag har återigen slutat med mina sömntabletter. Jag blir så törstig av dem eller så är det något annat. Men håll tummarna på att jag lyckas det här gången.

Träna

Jag skulle gått och tränat idag, men så blev det inte. Har ont i huvudet och är trött så jag ligger på sofflocket i stället.

Ledig

I dag är jag ledig, konstigt va? I går var det lite bättre. På eftermiddagen gjorde jag iordning mig i håret. Hon är bra min frissa, hon kan vara tyst också. Hon tjatar inte bara för det ska vara så. Sedan var det möte om OVK. Jag tror att det är för att jag har fortsatt som kassör som jag har kommit tillbaks såpass fort som jag har. Sen tittade jag på Bigest Loser, facinerande att de kan gå ner så mycket på en vecka. Mer än hälften av vad jag har gått ner på 15 månader. I och för sig har de inte rört sig innan och ätit hur mycket som helst fel.  Men ändå, livet är underligt. Nu ska jag ta hand om tvätten.

Arbetat

i dag har jag arbetat för första gången på 15 månader. Det känns lite konstigt, i all synnerhet att gå hem efter 2,5 timmar. Men jag får acceptera det och det blir nog bra så småningom. I morgon äter jag nog smörgåsar där för jag ska klippa mig så småningom.

Men det märks lite skillnad mot när jag var där i fas3 och nu. Sedan ska vi inte prata om jobbet, sortera papper. Men nu ska jag vara där i tre månader så får vi se. För nu ska ju jag få hjälp med "jobb". Har ni ett tips så maila mig gärna. Nu ska jag byta om för jag ska gå och träna.

Konstigt

Ikea har haft sex dagar på sig att återkoppla om den trasiga dörren. Allt jag får är ett brev att det tar lite längre tid. Det är frusterande.

Igår och i förgår var jag verkligen duktig, jag plockade upp allt och la i ordning, sedan dammsög jag, slängde skräp och tog och la upp visa saker på vinden.Så gick jag på skrivarkurs sen, men jag var alldeles ton i huvut redan vid 8.

Äntligen

Ska jag börja jobba igen, det blir 2,5 timmar om dagen 4 dagar i veckan. Jag kommar nog bli jättetrött men det gör inte så mycket för jag får se människor och jag får prata med dem. Det är jättehärligt. Hon var bra från försäkringskassan, jag behöver inte sjuskriva mig heller för jag har rehabpeng och den kommer vara i ett år. Under tiden kommer jag ha kontakt med min handläggare på arbetsförmedlingen. Det är ju bra, jag är opimistisk.

Söndag

Inte tänke jag på att det var idag man bytte tid, så jag tycke jag var pigg. Men det tyckte nog inte min granne som kom med några papper, jag var inte riktigt klädd. Men han lade dem i brevlådan.

Jag blir så ledsen när jag ser min bokhylla som inte är färdig för det fattas en bit. Det sätter sig på huvudet så att säga. Jag har ont i det.

Som ni ser är det en rejäl spricka där och den är också böjd. De ska ringa innan den 3 november klockan 10, så det är ju inte världens bästa service.

Nästan

Nu är det nästan klart på så när som en dörr som är sönder. Så mycket krångel det har varit. Först en hel påse med skruvar o.dyl. fattades, sen en skruv till bordet och nu den här grejen. Det är väl inte konstigt att man blir hjärntrött.

I dag

Kanske blir mina hyllor klara idag. Mickan ringde och sa att hon kom om det passade mig. Självklart gör det för jag kan vila i morgon om så är. Inga som helst problem.

Igår var jag his Lisbeth, de bestämde att nyår skulle firas hos Ann. Det känns så långt tills dess. Det är ju två månader tills dess, men det går ju fort. Hur var jag förra nyåret, har jag blivit bättre? Igentligen borde jag filma mig regelbundet så jag kan se skillnaden. Jag kan se skillnaden i ansiktet, jag har blivit rynkigare på vänster sida. Men jag läste en artikel om en som var i 30 årsåldern och hon hade blivit rynkigare efter stroken. Så det är väl naturligt att man blir det. Jag kan inte skratta som förut, det låter konstigt men höger sida är jag lite stel i. Både i ansiktet och i armen, undrar om jag blir bra. Det är frågan.

Idag

Tar jag det lugnt för nu har jag hållit på i många dagar så jag har blivit så trött. Men jag ska vila i helgen. Men jag märker att jag har hållt i gång för jag har verkligen varit trött. Nu ska bara dörrerna på och sen så ska jag plocka ur lådorna, sedan ska jag förmodligen göra julfint. Det är väl dags då. Jag vet att vi inte är i november ännu men det hinner väl inte bli klar förrän i december.

Vad jag är trött

Jag har jobbat och slitit så och Mickan tittat på, nej nu ljuger jag. Hon har skruvat ihop mitt bord och mina stolar alldeles själv. Så nu har jag bara en bokhylla och några skärmar kvar. Sen börjar jag med att plocka upp allt. Det tar några veckor.

Jag har varit på hörcentralen idag eller vad det heter. Jag har fått en ny plupp till min hörapparat så nu hör jag också. Nu ska jag lägga mig och slappa.

Möblerna

Lär bli en följetong i 16 delar, var allt med. Nejdå bland annat en hel påse med skruvar och muttrar fattades. Jag ringde till IKEA och då skulle de skicka det med posten. Men då tog Rebecka telefonen ifrån mig och undrade om de inte kunne buda det ut, i och med att jag har stroke. Men det gick minnsann inte. Sen var det sådana som man ska fästa på en låda, än så länge. Men nu hann ju hon i vilket fall som helst inte med det hela, det var ju mycket att göra. Jag får förlita mig på kompisar för på söndag åker hon till USA via jobbet. Tur att man har kompisar, och sådana kompisar också.

I dag

Ska Rebecka komma och sätta upp mina möbler. Får se hur det går. Jag tror inte hon hinner med alla om jag ska vara ärlig och jag kan inte hjälpa till så mycket. Dels är ju min högra arm som den är och dels har jag ont i den efter min botox så jag hoppas han säger att resten är träning.

I natt har jag verkigen sovit, från 10 till halv 10. Jag var trött, så jag orkade inte gå och lyssna på mina vänner som sjöng i kör. Det var för tråkigt men så är det. Igentligen vill jag gå ut men Rebecka kommer snart så det får vara.

Lat

Idag är jag lat, tyvärr. Har inte ens duschat men jag funderar allvarligt på detta. Men än så går jag i pyjamas. Men det är ändå ingen som ringer på dörren. Men i morgon får jag inte lata mig. Då ska jag sätta ihop möblerna.

I dag fyller Isabelle 26 år men hon är på andra sidan av jordklotet, vad hon ska göra där har jag ingen aning om.

Glasögonen

Glasögonen gick sönder idag. Så jag hat beställt tid hos optikern. Men jag har mina gamla och de är helt ok. Jag ser nästan lika bra med dem. Jag får se om jag köper några nya nu eller väntar till i maj. Det beror på om han är dyr, för mina glas kostar ju.

Sen så kom Edith och tittade på gymmet, så på måndag får jag mog med henne. Det hoppas jag i alla fall. Sedan var vi på IKEA för jag behövde lite grejer där. Det är bara mysigt att gå med henne där för hon är alltid på så gott humör.

Lustigt

Som det är, man tror att man snackat av sig om sin stroke. Men så fort det kommer en människa med stroke så snackar man om den. Det är väl att man kanske någonstans känner igen sig. På min skrivarkurs är det en som har haft stroke och rent matematiskt så bör det ju vara någon människa som har haft det. Det är ju ändå en hel del som får det, ca 70 000 om året. 85% får en propp så är det resten som får en hjärnblödning vilket jag råkade ut för. Men jag är glad att jag råkade ut för den när jag gjorde det, för hade det varit ett år senare hade Rebecka varit ensam om att ta smällen, för Isabelle är ju i Kina. Sen kan jag lättare komma igen nu när jag ändå skulle ha en stroke.

Nu till något roligare. Mickan har skruvat ihop två stolar åt mig. De blev inte alls så illa, hon är riktigt duktig. Det är verkligen bra att man har sådana vänner.

Idag ringde jag till Anna-Greta och grattade på födelsedagen och då frågade hon om vi skulle promenera i det fina vädret. Då blev det en pomenad till Nödinge och där blev det tårta. Sen fick jag en flaska hemmagjord saft. Sen var det bara att gå hem igen, jag har legat av mig lite för jag blev trött så jag måste börja gå igen.


 

Nu ser det ut

Så här i min lägenhet, jag har en vecka på mig att klaga om något är sönder eller fattas.

Det här ska jag leva med till söndag. Jag tror inte det blir klart då utan jag får nog be en kompis om hjälp.

Från IKEA

De skall komma mellan 9 och 3. Jag slår vad om att de kommer vid tre så jag får inte möjlighet att göra något. Även om de skulle ringa en halvtimme innan så hinner jag inte. För det tar tid att byta kläder, jag är inte snabb och så tar det tid att gå hit fast det är nära till gymmet. Så jag sitter i en rävsax, så att säga. Sedan så kommer de vid tre då mina kompisar kommer och ska flytta ut. Oj de ringde nu, vilken tur jag har. Trodde jag absolut inte, ibland har man tur.

Rörigt

Just nu har jag jätterörigt hemma hos mig. Jag ska ha nya möbler och de kommer med de mya samma dag som jag ska slänga de gamla. Men Mickan var här i onsdags och hjälpte mig att montera ner bokhyllan och ställa den i köket. Hon är en klippa. Så ringer Barbro och frågar om hon kan hämta bokhyllan idag, givetvis får hon det. Men sen får hon en ide, vi flyttar resten av möblerna som du ska slänga in i köket. Bra ide, hon är inte dum alls. Så vi monterar ner grejerna, men när vi kommer till skänken så bävar jag, men hon säger att den flyttar vi med hjälp av en filt. Så nu kan de komma med möblerna, jag är beredd.

Jag älskar mina kamrater för de ställer verkligen upp.

Ligger och läser

I stället för att gå och träna. Får skylla på att boken är för intressant. På förmiddagen var jag och hälsade på dem på arbetsförmedlingen där jag har varit i fas 3. Får se om det är där jag hamnar. Jag hoppas inte jag är trött därför. För jag är lite trött men jag måste orka med detta och sedan att träna. Jag har fått lite träning i alla fall för jag gick till Eriksdal och det var underbart väder. Sen när jag kom hem tog jag kaffe och en bok, så var det kört.

Träna

Det var så skönt att träna idag. Jag använder mig av bland annat en pilatesboll när jag tränar, det är verkligen bra att lägga upp benen på. Jag tror att jag ska gå till Nödinge och skrivarkursen, skavfråga Mickan eftersom hon kommer hit. För solen skiner, det är verkligen strålande väder ute.

Träningen

Den gör nog verkan. Jag blir trött i alla fall. Nu ska jag se hur jag klarar av att lösa korsord, dvs om det fungerar bättre än innan.

Idag

Gjorde jag något som jag var sugen på rotmos med svinlägg. Jag skulle köpt kokkorv men det fanns inte. Men dum som jag var köpte jag det i alla fall. Mosa moset gick ju an, lite klumpar kan man ju äta. Men lägget var ju en annan sak, att få upp det och dela på det det var en annan sak.

I går var jag ute med Eva och Barbro och letade geocacher, det är ganska roligt och så kommer jag ut. Fyra timmar i det vädret, det var härlig. Jag fick samtidigt två artiklar om kvinnor som har haft stroke, jag har kommit lindigt undan även om jag har haft en allvarlig stroke. Jag kan ju gå även om det inte är snyggt och jag kan använda höger hand hjälpligt. Den ena satt ju faktits i rullstol tre år efter stroken, då blir man tacksam.

Nu är det bättre

I min arm, den hänger inte så mycket längre. Konstigt. I går var jag i stan och fikade tillsammans med en vännina men hon kunde inte så länge utan ryggen gav med sig. Men det var trevligt iaf. När kvällen kom var jag tvungen att ta insomningstabetter. Men jag ska lyckas sluta med dem för eller senare

Aj aj

Det sket sig, om jag får lov att säga så. Jag kunde inte sova utan sömntabletter i natt. Förargligt, men jag får försöka igen.

Utsikt

Där jag bor har jag så fin utsikt, den är nog extra fin nu på hösten.

Hipp hurra

Nu har jag sovit i två nätter utan insomningstabletter. Det är underbart och jag är inte lika trött som igår. Jag har fått en del gjort också. Jag måste tömma lite möbler jag ska köpa nya till stora rummet, så det bara är att köra iväg med de gamla. Jag får ta lite var dag, för man är ju inte i form så att säga. Men det blir skönt med lite nytt. Träningen går fint också, men mina ben känns inte starka i trappan. Det var nog för att jag trillade så illa. Men det känns bra med träningen, jag håller nog på att bli en träningsnarkoman. Min hand känns bättre idag, härligt. Solen skiner på mina fönster och de äro skitiga, får ordna med fönsterputs så småningom.

Inte roligt

Nu har jag fått rejält med påverkan av min hand, jag får skriva med en hand och det tar tid.Inte alls kul. Det blir inte mycket skrivit. Men jag kommer igen.

Nu ska jag träna

Med hjälp av mina appar, jag har nämligen hittat sådana och de är helt suveräna. Så jag måste bara kolla om de gör någon nytta och så behöver jag lite nya övningar för trots allt så blir de tråkiga efter ett tag.

Nu vet jag varför jag har ont i armen vid vissa rörelser, det är botoxen. Den är både till glädje och missbelåtenhet kan man säga.

Otur

Bussen var försenad ifrån min pappa, så jag såg tåget när det gick. Så jag får vänta i en timme. Men jag har en bok med mig och ingen tid att passa.

Nu börjar min högra arm bli fruktansvärd tung. Jag hade glömt bort det, minnet är bra men kort. När jag äter så vill jag helst äta själv för det är inte snyggt. Snart kan jag inte sticka för armen vill inte. Jag hoppas att jag är så bra så jag slipper. Men jag har förmodligen glömt när det är dags.

Tur

Ja det är tur att jag har mitt "hoppfällbara gym" med mig. Jag stod på en bok, dvs halva fötterna. Det stramar verkligen på min högra vad. Men det har blivit en anningen lättare. Det tar mig ungefär en halvtimma så det är ändå bra träning.

Skönt

Jag har inte ont i ryggen längre, det är jätteskönt. Jag längtar hem så jag kan börja träna, fast jag har ett litet träningskit med mig. I dag har det varit sommarvärme här. Det är första oktober men känns som första augusti. Hoppas att det varar ett tag.

På väg

Nu är jag på väg till Ängelholm och min pappa. Han har också stroke och han har också fått det från en hjärnblödning. Det blir aldrig mycket sagt emellan oss för han pratar ännu sämre än vad jag gör, men jag förstår honom ändå.

Idag har jag varit hos läkaren, hon sjukskrev mig i två månader. Tog även blodtrycket och det var som vanligt fint. Jag skulle säga till om blodtrycket och fann inte ordet. Just blodtryck har jag svårt för.

Hängande arm

Nu börjar min arm att hänga igen, det är så lite som den ska bli rak. Det kanske räcker med den här sprutan. Vem vet. Det vore underbart. Jag har fått gått ner i vikt när jag tränar, från ett kilo till ett halvt. Nu måste jag verkligen lägga manken till. Jag har fått nya rörelser att göra av både sjukgymnast och arbetsterapeuft. Så nu ligger jag i.

Precis vad jag trodde

Att försäkringskassan skulle inte höra av sig idag heller. Det är lite dåligt att man inte kan få svar.

Nu märks det att botox har börjat göra verkan. Jag kunde med nöd och näppe lyfta en kilosvikt med höger arm. Det gick bra förra veckan. Men det är träning som gäller.

Tror ni

Att de har hört av sig från Försäkringskassan ännu? Nej det har de inte. Ok dagen är inte slut ännu, men det är lite slött. Eller rättare sagt de har för mycket att göra med för lite folk. Det är helt galet.

Idag är det fint väder men jag tvättar. i eftermiddag ska det bli värre, men jag tror att jag kommer att träna då.

Städdag

Nu har vi haft städdag i föreningen, det gick faktist bra. Vi har tur det är många här som är händiga så det går fort. Jag hjälpte till att städa i källaren och sopa därute. Det är lite avigt när jag gör det, men det går. Det ser allltid mycket bättre ut när vi har städat.

Jag undrar om den ena botoxsprutan har hamnat fel. För när jag går nerför trappan har jag ont eller rättare sagt jag känner av den i benet. Det känns på vaden och det hjälper inte att strecha. Men annars mår jag bättre i ryggen det är skönt.

Det märks att man har varit ute hela dagen, man blir lite gäspig.

I dag

Har jag varit hos min sjukgymnast, hon sa att jag blivit av med min vaggande gång efter jag opererat mina höfter. Se där ja, ännu en sak som är positiv med min stroke. Nu gäller det att jag lyckas träna så jag kan gå snyggt efter min stroke och att jag kan använda min hand också. Sen var jag och målade färdigt min korg. Den blir faktist snygg och nu vill hon att jag ska börja måla akvareller. Jag får väl börja måla då eftersom det är nyttigt för mig.

Från det ena till det andra, försäkringskassan har inte ringt tillbaks. Jag har ringt henne, jag har ringt till försäkringskassan och de sa att hon ska ringa inom två dagar. Jag har mailat henne när jag kom hem fråån min semester och jag har skickat om mailet. Det är nämligen så att jag inte har sjukpenning längre utan rehabiliteringspenning, men jag har inte fått någon rehnabilitering. Så nu undrar jag vad händer med mig.

Torsdag

Nu har jag mailat försäkringskassan två gånger samt ringt tre gånger för jag vill ha besked om min rehabilitering. Men jag har inte kommit fram och inte fått svar på min mail. Jag blir tokig.

Jag har fått bytt kran i köket, duch och satt på så det inte sprutar vatten på toaletten. Detta på mindre än en timme, han var duktig.

Igår försökte jag gå till Nödinge men jag fick ont  i ryggen, jag slog mig nog rejält när jag trillade. Men det går över så småningom.

Nu ska jag iväg och träna, får väl ta mobilen med fall försäkringskassan ringer.

Tvätta

Jag har tvättat idag, sen har jag bytt sängkläder. Det drar jag mig för. Det är svårt i vanliga fall, men det här är jättesvårt nu. Ibland så skulle jag vilja ha hjälp, detta är ett exempel. Men det går det tatr bara lite iängre tid.

Städat

Nu har jag städat, det är för trist.Men jag orkar bara med en sak i taget sen blir jag alldeles slut.Men jag ska se om jag orkar träna efter lunchen. Det är ju nu och tre månader framöver jag behöver träna även om det bär mig emot ibland.

Rensat svamp

Det tog nästan lika lång tid för mig att rensa svampen och göra iordning den som att plocka den. Det var faktiskt roligare att plocka den.

I förmiddags pratade jag med min väninna i Aussi och hon berättade att de ska subventionera botox för de som är sjuka, så hennes dotter ska ka kanske pröva det för sin huvudvärk. Hon har haft en hjärnblödning också. Eller skulle ha haft det men blev opererad och sedan dess har hon haft ständig huvudvärk. Varje gång jag klagar så tänker jag på henne, hon har sju resor värre och är en underbar förebild.

Den röda

Svampen har vi givetvis inte plockat, men alla som ni såg i kassen.

Plockat svamp

I dag har Mickan och jag varit och plockat svamp i skogen. Det var mest Mickan som plockade. Men lite har jag plockat i alla fall.

Jag gick i alla fall alldeles själv med hjälp av en käpp.

Tränat

Idag har jag varit och tränat, bara en halvtimme för mer orka inte min rygg med och ej heller min rumpa. Men jag måste träna för annars tar inte botoxen, så det är lika bra att börja. Imorgon behöver jag inte träna för då ska jag hem till Mikaela och gå i skogen. Det blir bra.

Trött

Vad jag är trött idag, det är kanske inte så konstigt. Först resan och sedan doktorn två dagar i rad. Det är väl helt enkelt för mycket. Men jag sover ju mycket tycker jag.

Botox

Nu har jag varit och fått botoxsprutor. Två mindre än förra gången, dvs jag fick bara två i armen. Jag ska dit om fyra månader igen, hoppas på bättring då med. Men även han rådde mig att gå i skogen, får vara på mina vänner om detta.

Ont i ryggen

Jag hade lite otur idag, skulle lämna lite papper i regnet. När jag kom in i trappan så trillade jag. Hamnade på rygg, skrek på hjälp men ingen tycktes höra mig men tillslut lyckades jag vända mig och kom upp. Tack och lov slog jag inte huvudet.

Öronläkaren

Det var dax att få hörapparater, för jag hörde sämre sen jag fick stroke. Det var inte med glatt hjärta jag åkte dit. Men väl framme så fick jag prova ut dem. Konstigt nog valde jag dem som var svårast att sätta i, men de var snyggast. Man tar och använder dem mer och mer för var dag som går. Sen när jag var klar där så skulle jag ge mig av till rehab.

Just nu sitter jag med min iphone och försöker få ordning på den. Får jag inte det får jag lämna in den, så hoppas!

Efter semestern

Så måste jag tvätta och det är fruktansvärt tråkigt. Men jag är glad att jag sparade det till idag för jag hade en sådan huvudvärk och mådde illa igår. Jag var rädd för att det var en ny stroke på gång. Det var väl för att hemresan var så stressig. Men jag vilade hela dagen så det var skönt, men det var nära att jag ringde till Rebecka om detta, men jag är glad att jag inte gjorde det.

Semester

Jag har varit på semester i Kroatien. Det var underbart. Jag flög tillsammans med fyra vänninor så jag hade alltid någon som tog hand om mig. För det var väldigt backit och sandigt så jag kunde inte alltid ta hand om mig själv. Vi hade två lägenheter och så hyrde vi en bil, så vi kunde se en del. Första kvällen åt vi ute men för det mesta lagade vi maten själva.

Eftersom jag inte var stark nog i höger arm och ben så kom vi på att det var inte så dumt med en simring. Så jag flöt i den, det var riktigt härligt.

Här är lite bilder från en skön semester, det är verkligen en förmån jag har haft med sådana vänner och en semetster som heter duga. Ska bli spännande att se vad den har gjort för positivt för mig.

Nu bär det av

Till Kroatien och det blir så härligt så. Visserligen blir det bara en vecka, men ändå. Allt är packat och inget är glömt (förhoppningsvis).

Jag har inte hört något från försäkringskassan och inget om mina botoxsprutor men det får jag ta hand om när jag kommer tillbaks. Jag är trött och det blit att ta hand om det med. Det värsta är att vi ska åka halv tre, jag får lägga mig halv åtta. Så snälla stö
r mig inte då.

Värmland

Vi har en vännina som fyller år i december men hur roligt är det att överaska henne då. Så vi beslöt oss för att gratta och överaska henne nu istället. Så sagt och gjort, vi hämtade henne och sa inte ett ljud vart vi skulle. Vi styrde kossan mot Värmland, först tog vi in på ett hotell. Sedan for vi iväg igen, hon visste fortfarande inte vart vi skulle. Men hon förstod det snart, vi skulle se Herr Arnes penningar. Det var en lång föreställning på sex timmar men två pausar inberäknade. Det var bra så vi fick lite mat. Nästa dag åkte vi runt lite och kikade, det var ack så trevligt men jag blev trött. Det tog flera dagar för mig att bli människa igen, det är den stora nackdelen.

Det blev lite fel

Jag gjorde något fel med förra inlägget, men det bli så när armera far åt alla håll och kanter. Men jag skulle säga visst är det söta barnbarn min bror har. Det har även min syster. Grillningen blev i alla falll lyckad.

Skåne

Jag åkte till Skåne några gånger under sommaren. Jag hälsade på bland annat min pappa och syster där nere. Men jag hälsade även på när min bror och hans fru var där. Han åkte nere fråm Umeå för han har sin dotter och barnbarn där. Så min pappa var jätteglad. Vi beslöt oss för att grilla en dag när det var vackert väder.

Visst är jag lik min pappa, jag tycker att det har blivit ännu mer sedan jag också fick en blödning.

Jag lovade

Att jag skulle lägga upp bilder när jag speglade mig. Här kommer de.

Men det behövs göras var dag i 15 minuter så jag hoppas att de får köpa in och låna ut så småningom.

Lagt till

Jag har lagt till en blogg som jag tycker är intressant. Vi har båda en hjärnskada men han har det för han blev påkörd och jag har det för jag fick en blödning. Men vi har samma mål att bli så bra som möjligt.

På Tjörn

Vi skulle åka till Tjörn en dag och titta på utomhusutställningen där (kommer inte ihåg namnet). Det var jag och Barbro plus en kompis till henne. Vi åkte inte direkt på den utan åkte lite fel men vi var framme tillslut. Det var maffigt att se skulturena ute i det fria och alla får runt omkring. Vi hade fika med oss så vi satte oss ner och fikade, det var himelskt gott. Det är något visst med att fika ute. Det var bakigt lite här och var och jag höll på att trilla, men jag hade tur jag kassade en lång bit istället. Då var jag inte så stor.

Här sitter Barbro i godanro och fikar. Sedan gick vi vidare och tittade på de olika utställningarna.

Bland annat såg vi det här tjusiga skeppet. När det var dags att åka hem var jag rejält trött men det hade varit en mysig dag. Jag tror att platsen hette Pilarne eller något sådant.

Trött

Jag är mycket trött nu för tiden, är nästan mera trött än vad jag var innan. Typiskt när jag ska åka till Kroatien om en vecka. Tänk om jag inte orkar med det. Sen så tycker jag att det är så tråkigt för det har nästan blivit höst. Men jag hoppas på att jag får lite botox i armar och ben, kanske även i ansiktet för då ser jag piggare ut.

Så var det midsommar

Härligt, jag ska åka till Mickan och vi ska äta sill och potatis. Vad mer kan man begära av midsommar. Hon tog en nubbe till maten och ville att jag skulle smaka, inte var det gott. Men däremot var sillen och potatisen god. Sen gick vi en lång promenad med hunden. Plockade sju sorters blommor på samma ställe och satte dem i en vas.

Hon bor så fint Mickan mitt ute i skogen, nästan inga grannar alls. Det är ett riktigt gammalt hus med stor trädgård.

Jag var riktigt trött så jag slocknade mer eller mindre klockan tio, man är ju ingen ungdom längre.

Hon har en vit schäfer och visst är han underbar.

I skogen

Eva hon är inte rädd hon, utan hon tar mig villigt och glatt ut i skogen. Inte nog med att jag ska gå där jag ska klättra över gärdsgårdar också. Det är upp och det är nerför backar men äntligen är vi där. Smörgåsarna smakar himelskt när man har kämpat. Tillbakavägen känns lättare på något vis, kan väl vara som så att jag redan har gett mig ut på den turen.

Sedan ska vi leta efter en geocach och det går mindre bra, förmodligen är vi trötta.

Jag behöver köpa nya stövlar ser jag

Rutmage

Jag tränar ganska så ofta, dvs på gym. Min dotter har en typisk rutmage och jag är lite avis på henne. Hon påstår att jag får en sådan om jag tränar på ofta på gym. Men jag undrar om det stämmer jag har bara fått en rynkrumpa :-(

Sista dagen

Nu var det dax för Isabelle att åka, jag fick följa med hennes pappa och hans nya fru. Det var hemskt att säga hejdå och att vi inte träffas innan det är jul.  Men samtidigt är det en upplevelse för henne att komma till andra sidan jorden. Vi kan ju prata i skype och maila till varandra.

Nu har min arbetsterapeuft börjat med en ny grej, det kallas spegling. Det är ganska intressant, jag ska be henne ta kort när jag speglar min hand. Den sjuka handen har jag bakom spegeln och den friska har jag framför. Så gör jag en del övningar med den friska och tillslut rör sig den sjuka också. Än så länge är det bara på försökstadiet och jag har pratat med andra arbetsterapefteur och de har hört talas om det men ej sett dess verkan.

Min födelsedag

Den firade vi veckan efter, det vill säga jag och mina döttrar. Vi åkte till Tjörn till en stuga där. Vi grillade och jag smakade på rödvin för nu hade det gått så lång tid efter min stroke. Jag har alltid tyckt om rödvin men nu smakade det beskt, det var inte alls gott. Mina smaklökar har väl ändrat sig kan jag tro. Men det var en lyckad dag i alla fall, jag fick träningskläder för det går ju åt nu när jag tränar flera gånger i veckan. Det var väl lite sorligt för snart skulle Isabelle åka.

Men jag fick passa Leon en dag innan, för han var lös i magen. Jag behövde inte gå ut så mycket med honom men jag kunde inte låta bli. Det skulle ju dröja innan jag fick träffa honom.

Till Ängelholm

Sen så skulle Isabelle säga hejdå till min pappa eftersom hon skulle till Kina, så jag föjde med. Det var väl ganska ok att resa ner. Leon följde med och han var så snäll som bara han kan vara. Pappa blev jätteglad för att Isabelle var med hos honom och sade hejdå innan hon skulle resa. Vi åkte till kyrkogården och jag satt bak, den var tvådörrar så ni kan ju förstå att det var lite svårt. Sen kom min storasyster och vi skulle ut och äta på Hallandsåsen. När vi var nästan framme började det ösregna och åska. Det var lite läskigt för det lät som åskan slog ner i taket på hemvägen. Nästa dag skulle vi hem och äta middag hos min syster innan vi begav oss hem, det var ett evinnerligt krypande fram och tillbaks 'i bilen. Jag följde inte med och lämnade pappa igen för jag fick ont bara av tanken att jag skulle krypa igen. Men jag var helt slut när jag kom hem.

Isabelles körkort

Hon tog körkortet några veckor innan hon skulle till Kina. Hon kom till mig samma dag som hon tog och vi åkte och handla. Sedan berättade hon att hon skulle åka och lämna hunden på prov så att han trivdes på lördagen tillsammans med en en kompis.

På fredagen ringde hon frågade om jag kunde följa med för kompisen kunde inte. Det var utanför Jönköping så det var en del mil att åka fram och tillbaks men jag sa ja. Denna milda människa blev helt annorlunda bakom ratten.

När vi kom fram sprang en hellycklig hund ut. Det var på landet och han hade suttit länge i bilen. Han hade varit där en gång förut och han trivdes där, det var skönt. Hon skulle hämta honom på måndagen och jag fick höra att hon skulle åka själv, så det fanns inget annat att göra än att erbjuda mig. Det var dumt för jag blev helt slut i en vecka efteråt. Men jag skulle göra det igen, för att köra så långt med nytt körkort är väl inte så lämpligt.

Sista dagen

Nu var det sista dagen som jag var i Högsbo, det var ändå en lättnad för jag var trött på de långa resorna. Det tog på krafterna. Vi samlades där vi fem. en del skulle fortsätta på Dalheimers hus, det var lite blandade känslor inför detta förstod jag. Själv skulle jag arbetspröva från och med 1 juni, men det visade sig inte bli så. En av damerna hade köpt en varsinn trisslott till oss, det var ju gulligt  av henne. Efter avslutningen var jag tvungen att säga adjö till mina sjukgymnaster, för de var så gulliga.

Stockholm igen

Det var dax att göra ett besök till i Stockholm, fast nu var jag bättre. Vi bodde på samma ställe för vi tyckte det var trevligt. Vi åkte till Waldermansudde för att gå på museumet och det var enormt. Sedan gick vi vidare till ett fik, det låg fint men det var inget vidare med kaffebröd. Men det var skönt att vila, för jag var trött. Sedan på kvällen hade det tydligen varit liv på vandrarhemmet men vi sov som en stock. Dagen efter åkte vi ut till skärgården och det var fint, på kvällen strossade vi i gamla stan. Dagen efter gjorde vi en rundtur med buss innan vi åkte hem igen,

Möte med försäkringskassan

Nu var det dax för mitt sista möte med läkaren och alla de andra, bl.a skulle försäkringskassan vara med. Det var faktiskt trevligt på många sätt för mig. Det bästa var nog att psykologen var förvånad för alla mina tester låg på det normala, så kort tid inpå att han hade gjort mina tester och de hade visat helt annorlunda. Alla utan körkort, jag fick inte köra bil ännu men det var det minsta problemet. Men jag var redo att börja arbetsträna 10 timmar i veckan från och med 1 juni, jag såg fram emot detta. Men jag har i dags dato inte börjat ännu och det kan jag se som skönt men jag är bered på detta. Men det var liite sorgligt att lämna dessa människor.

Cykla

Nu skulla jag prova på att cykla för det kunde väl inte vara så svårt tänkte jag. Sagt och gjort, Sofie sjukgymnasten tog fram en cykel och hjälm. Jag fick först leda den till jämn och fin väg. Jaha nu skulle jag cykla, det som inte var svårt. Men det visade sig att där hade jag fel, det var svårt och jag var livrädd. Men sen skulle jag cykla med Isabelle några veckor senare. Det gick lite bättre för jag var intte rädd i alla fall, så när det gått ytterligare några veckor och jag skulle cykla med Rebecka. Hon släppte styret, höll bara i sadeln. Jag blev livrädd, men jag var tvungen att ge mig upp på cykeln igen, hon lovade att inte släppa och då gick det. Men jag har fått ge mig för i sommar, jag kan inte cykla. Jag har inte balans tillräckligt och jag kan inte hålla armen rakt. Tyvär.

Förfrågan

Snart var tiden slut, jag måste säga att jag trivdes ypperligt där. Så jag fick en fråga om jag ville fortsätta i en grupp. Jag var först lite tveksam men hon pratade om att alla som hade gått den tyckte att den var så bra, så jag gav med mig. Men det var inte alls som jag trodde, jag var lite besviken. Men tack och lov så fick jag fortsätta på min självträning två dagar i veckan. Jag var det endaste som hade problem med armar och ben. Sen hade jag aldrig varit på dåligt humör för min stroke, vilket allla inte kom överens om. Men det var som om det var jaha, nu har jag fått stroke då får jag bli bra från det med. Vi är ju olika. De var mer trötta än vad jag var och minnet var inte det bästa så som sagt var, det fungerar olika för oss.

Matlagning

Det var inte lätt att laga mat, men jag skulle ju ha mat med mig ditt så jag var tvungen. För trots allt så var det inte gått att äta färdiglagad mat. Det tog mig ungefär tre gånger så lång tid att laga mat som när jag var frisk. Jag lagade så jag hade extra mat, så jag kunde frysa in. En dag tog jag en sådan låda med mig till Högsbo och när jag skulle äta den blev jag lite förvånad. Det var bara kalops som min syster gjort när hon var hemma hos mig, men det var bara att äta. Något mer jag hade märkt, jag spillde något otroligt på mig för jag åt inte så bra.

Med stavar

Nu skulle jag träna att gå med stavar, det skulle vara rätt höjd på dem för jag skulle orka med att få fram dem. Det var väl rättare sagt den högra som vi höll på att trixa med. Men jag måste säga att jag tyckte inte om att gå med dem, för det var svårt att följa med.

Nu är det bestämt att Isabelle ska följa med Tero till Kina, Shanghai närmare bestämt. Hon har fått tag i ett par som tar hand om Leon. Det är tur att jag fick min stroke när jag fick den, tänk om Rebecka skulle ta hand om mig själv och Isabelle hade förmodligen varit orolig när hon varit där.

Personalen

Var underbar, alltid glada och trevliga trots att de fick se så mycket sorgligt. Jag älskade att gå till självträningen för där spelades musik från 60 och 70 talet, och så brukade hon ta en svängom. Alltid lika glad och hjälsam.

Nu var det snart dags att träffa hela personalen igen och se vilka framsteg jag hade gjort. Här var det koll på en måste jag säga. Det var ju inga stora framsteg utan det var små. Men än så länge gick det framåt som det skulle och det var jag glad för.

Mera människor

Det fanns många mer människor men jag träffade ytterligare en kvinna som hade legat inne samtidigt som jag, vilket var skoj. Hon hade fått en propp som hon åkte in för. Men den hade tagit hennes högra hjärnhalva vilket påverkade de vänstra arm och ben. Men hon var vänsterhänt så det var lite tråkigt. Sedan träffade jag en gammal arbetskamrat, han kände först inte igen mig, det var lite sorgligt. Han hade råkat ut för sin stroke för tre år sedan men minnet var fortfarande påverkat sedan så var den ena armen inte riktigt bra. Det gjorde mig lite bedrövad för han var så trevlig. Men det finns ju hop för honom med. Vi var ute och gick en del och tyvär fick jag inte chansen att säga hejdå till honom.

Trevliga människor

Det var många trevliga människor där, jag kom i kontakt med en trevlig som jag brukade gå ut med så länge som hom var där. Det var väl en tre gånger sedan var hon färdig där. Hon tyckte att jag var bättre än hon, men när vi var ute på det hala så var det minnsann hon som sprang, i alla fall tyckte jag det för jag var livrädd för allt det hala.

Sen så träffade jag en som jag kände där, hon hade legat inne när jag låg där. Men nu gick hon det var ett stort framsteg även om hon hade en krycka. Det var lite tragiskt att hon var så dålig, för hon hade inte behövt vara så dålig. De hade väl i samband med att de hade röntgat huvud sett att hon skulle få en hjärnblödning i framtiden. Opererat henne och det hade någonstans gått fel. Men hon var väldigt stark och hon ville så mycket.

Läkaren

Fick jag ett otroligt förtoende för, hon var jättegullig mot mig. Och så gav hon ju mig chansen att träna på Högsbo och det var ju bra.

Sedan var det kuratorn som jag var och pratade med några gånger, det var mest de praktiska sakerna där.

Sist men inte minst var det sjuksystern som lämnade ut scheman till mig, dvs så kallade veckoscheman med träning och dylikt. Hon tyckte synd om mig då jag hade långa dagar så hon gav mig ett pussel att lägga. Men det sprätte åt alla håll för jag la handen i det. dvs min dåliga.

Psykologen

. Var en äldre kvinne med mycket humor. Hon gjorde samma tester som han hade gjort när jag låg inne där, men nu klarade jag dem bättra än vad jag trodde. Jag låg på medel och någon låg jag strax ovanför utan en den låg jag en bra bit nedanför. Det var att köra bil, men det gjorde mig inte så mycket. Det var ju ändå bra att de hade ett sådant test, för vem vill vara livsfarlig i trafiken.

Logopeden

Det var en gullig tjej, men det var inte lätt för henne att förstå vad som saknades mig. Men hon förstod det, så jag fick titta på olika kort och antingen berätta detaljerat eller så kortfattat. Jag såg verkligen fram emot att få träffa henne när jag gick ifrån henne, för talet är så viktigt. Är vi några stycken så sitter jag tyst eller säger så lite som möjligt, men hon hjälpte mig en bit på väg

Arbetsterapuft

Det gick väl an de första dagarna, för då fick jag arbeta med mina händer. Jag fick göra småkakor och ett halsband. Men sen så skulle jag läsa och stryka under. Det var jag klar ganska så snabbt med, sen fick jag vänta tio minuter innan hon kom tillbaks, jag fick göra ganska så många sådana uppgifter och de kändes så meningslösa för mig då det inte var något större fel på min hjärna vad det gäller den biten. Jag hade behövt göra mer praktiska saker för det fattades däremot.

Sjukgymnasterna

Sjukgymnasterna undersökte och mätte mina armar och ben, jämförde vad jag kunde med vänster visavi höger. Det var mycket för att de skulle se vad jag kunde och vad jag förbättrade mig under tiden. Var och hur jag hade ont. De gjorde upp ett självträningsprogram efter detta också.

Botox

Eftersom botox från början var medecinskt så skulle jag få botox i höger arm och ben. Man skulle sedan filma hur jag gick, både med och utan skor. Man gjorde en del handtester också för att se hur mycket jag kunde använda handen. Det skulle bli lättare för mig att använda det i min träning. Det gjorde ont fast läkaren var expert på det. Jag kan inte förstå att det finns sådana som använder det frivilligt i ansikte och byst. Men det gav verkan i alla fall. Jag kunde inte äta med höger hand helt plötsligt, för den var för tung, men den föll längre ner när jag gick. Det var bra

Februari

Dagarna asade sig fram och äntligen var det februari, men jag hörde inget från Högsbo. Så jag ringde själv och innan jag kom rätt fram. Så fick jag äntligen tag i rätt person och hon skulle skicka en kallese till mig i mars. Jag var försväntansfull, men tillslut fick jag min kallese. Dagen innan beställde jag sjukhusresa och jag skulle vara där i god tid innan och även min dotter skulle komma med. Taxin kom som den skulle, men den var gammal och skruttig så givetvis gick den sönder på vägen, så tillslut ringde jag min dotter och bad henne hämta mig. Så skulle jag gå och möta henne, men det fick jag inte för taxichauffören men jag gick i alla fall. Hon kom och jag ringde och sa att vi var förmodligen tio minuter sena, ja det började ju bra. Men vi kom fram 10 försent men det gjorde inget, där var läkare, psykolog, kurator, sjukgymanst, elev, arbetsterapeuft och sjuksköterska. Men jag skulle få börja där, jag var överlycklig.

Vintern

Det var jobbigt med vintern, jag ville verkligen inte ha den i år. Jag älskar vintern i vanliga fall, men inte i år. Jag gick till affären för den var så nära. Sedan så åkte jag sjukhusresa med taxi, ibland fick jag vänta i en timma. Det var jobbigt men det gick. Men det var ju inte så ofta, så jag blev ganska isolerad. Då gick jag till gymmet, men jag var livrädd varenda gång, även om jag hade broddar för det var svårt att ta sig fram där. Det var stora vallar där som man var tvungen att kliva över, det var ingen höjdare.

Frågor

Jag har fått så många frågor, bland annat om jag var rädd. Det var jag inte för jag förstod aldrig i början hur allvarligt det var, jag brydde mig inte. Sen så när jag förstod hur det stod till med mig så skulle jag bara bli bra, sen har jag skjutit på tiden. Sen så har jag en vännina som hävdar att jag inte hade så allvarlig stroke som Jill Bolte Taylor, medans min dotter frågade mig om min stroke var värre än hennes. Men vi får nog se det så här att min stroke var min och hennes var hennes. Det går inte att jämföra, det var olika länder och olika åldrar. Men den boken var intressant måste jag säga, men jag har läst mycket om stroke sen jag fick det. Det är tillexempel bara 15% som får en hjärnblödning vilket jag har haft. Men det är 30 000 som får stroke, det är vanligare än cancer.

Nyårsafton

Nu var det nyår och vädret såg ganska ok ut, vi skulle vara hos min vän bibliotikarien och var och en skulle ha sin maträtt med. Min blev sallad och det skulle jag få hjälp med att blanda.

Vi åt och hade det hur mysigt som helst, efter maten spelade vi spel. Det gick väl sådär för mig. Jag hade lite svårt för att koncentrera mig. Efter det var det dags för racketer, för klockan var tolv. Alltså de som var friska gick ut och tittade på racketer, det var jättehalt ute för det hade regnat.

Jag var hur trött som helst, men först skulle vi smälta tenn och se hur det kommande året skulle bli. Det gällde att använda sin fantasi. Äntligen var det dags att åka hem, jag blev ledd av en på vardera sida för det var glashalt där ute.

Jag hade svårt för att sova och jag blev lidande i flera dagar, men det var det värt.

Återbesök hos doktorn

Nu var det dags för mitt återbesök hos doktorn,, Eva körde mig dit och följde mig in. Det var bra för hon antecknade också ifall det var något jag undrade över. Det var en väldigt nogrann undersökning, det var skönt. Det tog ungefär en timme och jag fick allt från att på näsan och blunda till att stå på ett ben. Vilket jag inte klarade så bra. Men hon tyckte att jag blivit bättre än vad hon förväntat sig, det var ju en tröst för jag tyckte att det gick för långsamt. Men så är det nog för de flesta av oss som har stroke. Jag skulle i alla fall få komma tillbaks och träna i februari. Det var skönt.

Hemma igen

Det var roligt att se min pappa, men tröttsamt då jag åkte tåg. Jag fortsatte med att träna, jag var väldigt målinriktad för jag ville ju bli bra. Samtidigt gick jag på rehab. Anki berättade att Sanne Salomsen (tror det stavas så) hade blivit bra efter tre år. Så lång tid ska det inte ta för mig, men det var innan. Nu tänker jag så snabbt vill jag bli bra, allt ändras ju.

Träningen gick så bra, men så kom snön. Jag gick antingen med broddar eller med stavar. Men det var otäckt i alla fall. Det var stora högar vid gymmet så jag var inte där så ofta. Sedan tog jag sjukhusresa till rehab för det var en lång bake och en bra bit att gå, så helt plötsligt var min röresefrihet begränsad. 

Hem till pappa

Så skulle jag åka hem till min pappa, jag var nervös för att åka tåg. Jag satt mig innerst i en plats för fyra och givervis satte det sig en utanför. Tåget stannade men han flyttade bara benen så jag fick be honom resa på sig.

Pappa har också fått en hjärnblödning men den var allvarligare han har käpp och afasi. Men i alla falll så när han såg mig komma så var han på väg ut ur bilen. Det var ett tårögt möte. Min syster körde oss hem och vi hade mycket att prata om. Det var skönt att komma hem och visa att jag var på bättringsvägen.

Kalas

Det var dax för Isabelle att fylla år och Rebecka hämtade mig för jag skulle köpa skor att ha på gymmet samtidigt. För mina var slitna och det gällde att ha så riktiga som möjligt. På grund av det blev vi lite sena till hennes kalas. Jag kände mig lite dum där alla var friska och så kom jag med min hjärnskada. Men det är så att alla gånger tänker man inte logiskt. En väninna till henne var undersköterska hade varit och hälsat på mig också och hon tyckte att jag hade blivit mycket bättre. Det var svårt för mig att hänga med i konversationen för det var mycket människor där. Jag hade svårt när det var för mycket prat. Sedan på kvällen skulle jag sova över för Isabelle var väl lite orolig för mig, sedan fick jag en liten chans att gosa med Leon.

Anki

Det var faktist kul att gå hos Anki, vi spelade trummor vilket jag inte var så bra på. Men det roligaste var när jag fick göra scones med rårivna morötter i. Sen fick jag äta dem också, inte alls dumma. Hon skickade med mig några hem också men de ska ätas färska. Sen fick hon förr sig att jag skulle göra köttbullar också för hon trodde att jag inte lagade mat. Det var väl sanning till en viss del, men det finns ju färdigmat men jag klarade även enklarare matlagning. Men hon tyckte att jag gått ner så mycket men jag åt mera onyttigt innan jag blev sjuk. Men köttbullarna de blev helt ok.

Så hade jag börjat sticka också,  men det började jag med sista helgen jag låg på Högsbo för arbetsterapeuften sa att det skulle ta tid innan jag kunde sticka. Men å andra sidan jag klarade mina tester bättre än vad han trodde så det var bara så. Så jag och Barbro åkte iväg och köpte garn till en tröja och så började min långa väg mot stickningen. Det gick inte så bra som innan men det gick och det blev fin.

Jag och min "älskade" tröja. Nu ser jag lite bättre ut över munen.

Aptiten

Det var lite si och så med aptiten, eller rättare sagt med smaklökarna. Det var ju farlig tur det, jag slutade med godis och annat sött. Det åt jag i princip bara när andra var med, som sällskap mera. Det som tillbaks någorlunda var nöttkött.

Arbetsterapeuft och logoped ringde tillbaks så nu fick jag tid hos dem med. Anki hon kollade vad jag kunde genom att jag fick pussla och pilla med småsaker vilket var bra. Stina kom också underfund med vad det var för fel på mig. Jag kunde prata men jag sa det i fel ordning, glömde ord och när jag skulle berätta blev det pannkaka av det.

Träning

Nu började jag träna målmedvetet för nu skulle jag bli bra. Jag hade ganska nära till gymmet men det tog ändå en stund dit. Jag var där tre till fyra gånger i veckan och jag gjorde rörelser som jag hade lärt mig på Högsbo och några rörelser som jag fick av sjukgymnasten. Jag gick på löpbandet i ungefär tio minuter och sedan rodde jag i tio minuter. Sedan försökte jag lyfta vikter, dvs ett kilo i vardera hand. Det gick hur lätt som helst i vänster hand men höger hand gick inte så bra alls. Armens nerver eller vad jag ska kalla det för gjorde att armen inte orkade med samt armen var krokig.

Huvudvärk

Jag hade fått huvudvärk redan när jag var på Högsbo, men den blev värre när jag kom hem. I all synerhet när jag hade tränat men jag såg inget samband. Värst var det på kvällen när jag skulle lägga mig. Jag ringde då till Rebecka och Isabelle i min räddsla. Jag frågade ska jag åka in till sjukhuset och jag sa att jag var orolig för mitt huvud, att jag skulle få en stroke till. Efter en tre fyra samtal var jag lite lugnare så jag kunde somna. Men det tog några veckor, men sen förstod jag att jag inte kunde ha det så, utan jag gick till doktorn. Han var mycket förstående och sa att jag inte kunde ha det så, för då kunde jag få en ny hjärnblödning. Han berättade för mig att den var stor ca 4 cm. Men i alla fall han skrev ut starkare sömnpiller och det hjälpte. Jag kunde somna, om det var psykologiskt eller ej vet jag inte. Det var skönt att jag slapp oroa mig.

Så såg jag ut femte veckan

Frissan och Stockholm

Det var skönt att komma iväg till frissan, för jag skulle ha behövt klippa mig för länge sedan. Jag klippte mig kort och lättsköt för jag var inte så vidare på att sköta mitt hår i och med att min högra arm var så dålig.

Ja på lördagen skulle jag åka till Stockholm med mitt kortgäng. Vi hade ju bestämt resan och vandrarhem innan jag blev sjuk. Men jag frågade doktorn när han skrev ut mig på tisdagen om det det var farligt att jag reste på lördagen vilket det inte var.

Sagt och gjort vi åkte tidigt och fick ett fönsterbord vilket var tur. Faktist gick det riktigt bra att spela kort med en hand. När vi kom fram till Stockholm skulle vi gå en bit och tack och lov så tog Lisbeth hand om min väska för den blev tung efter ett tag. Sen var det väl inte det lättaste att gå på kullerstenar men det fanns alltid en arm att hålla under.

Vi lämnade bagaget och gick ut och åt. Det var gott med mat, annat än microvärmd mat. Sen var det lite promenad i gamla stan och fika. Sedan gick jag och vilade en stund så jag orkade med kortspel på kvällen.

Nästa dag var vi ute och tittade på stan en stund innan det var dax för oss att resa hem. Resan blev försenad hem till och med en timme vilket var bra för då fick vi en ny biljett.

Dax för rehab

Nu skulle jag åka till rehab i Älvängen, det var nervöst för jag skulle åka buss. Men jag måste säga att chauffören var snäll och väntade tills jag satt mig, Sedan var det en bit att gå men det gick bra förutom att det tog tid. Det var roligt att träffa Jasna igen (hur roligt det nu kan bli av den orsaken). Hon gick igenom vad jag kunde och vad som skulle bli mitt nästa mål.

Efter detta skulle jag beställa tid hos arbetsterapeuft men hon var inte där så jag fick lämna mitt namn så skullehon ringa sedan.

Det var dax att åka hem, jag var nervös igen för man vet inte hur det skulle gå, men det gick bra. När jag kom hem så ringde jag till frissan och jag fick tid redan samma vecka. Det var skönt för jag såg ut som en vilde.

Äntligen

Så var det tisdag och jag skulle hem. Det var underbart, men först skulle jag så och göra frukost, jag fick lov att vara med den gruppen eftersom jag skulle hem efter lunchen. Det blev en frukost med amerikanska pannkakor bland annat. Den var god, efter det så gick jag för att säga adjö till Doris. Därefter gick jag upp för att packa och sedan var det läkaren som skulle skriva ut mig. Sen var det middag och tillslut kom Eva, äntligen var den här tiden slut. Det var underbart och ännu ett steg på vägen.

Det var skönt att vara hemma och veta att jag skulle inte dit på ett tag, jag skulle inte ligga inne mera. Nu hade jag en lång väg framför mig men det visste jag inte om. För givetvis trodde jag att jag skulle vara bra när jag kom åter, men så var det inte. Det är inte ens säkert att jag blir bra, men det är mitt mål.

Edith

Mina barn var borta den sista helgen så jag fick ordna det på annat sätt. Så jag bad Edith hämta mig vilket hon gjorde, inte nog med det. Hon bjöd mig på middag och ni ska veta är det någon som kan laga mat är det hon. Hon hämtade mig redan på fredagen innan trafiken blev tät.

Den helgen hade Isabelle glömt att ge mig förmaningar vilket var skönt. Men den flöt på i lugn och ro. Sedan kom Ann och hämtade mig och körde mig tillbaks till lasarettet, nu skulle jag bara vara där i två dagar till. Men de kändes långa. På måndagen var det sista dagen jag hade träning och sedan skulle jag träna i Älvängen på Rehab. Doris hade redan varit i kontakt med sjukgymnast och jag skulle få Jasna, vilken passade mig ypperligt.

Jag hade mycket med huvudvärk vilket jag längre fram förstod att jag fick för att jag tränade och att det var hjärntrötthet som spökade.

Tillbaks på Högsbo

Nu var jag på Högsbo igen det var jättebra att vara där men jag längtade hem. Att sova i min egen säng och bara vara hemma. Nu fick jag även träna konditionsträning, det låter väl men det var enklare konditionsträning.

När det var torsdagskväll skulle jag ha permis och få titta på Leon när han träna agillity. Det skulle bli kul, Tero och Isabelle hämtade mig. Det var ungefät sex sju hundar i två olika klasser. Men Leon skulle tävla sist. Han var aldeles ivrig och han sprang mycket snabbt och även en extra runda in i skogen sedan fortsatte han som inget hade hänt. Givetvis kom han sist men han var lika lycklig för det och jag kände frihet även om det bara var tillfälligt. Men jag visste ju att jag skulle hen för gott på tisdagen, men jag skulle få permision till helgen.

Dax för permisson igen

Nu var det åter igen dax för permison igen. Jag slapp rullatorn den här gången och det var jag glad för. Det var nog Isabelle och Tero också för det var ett himla grejande innan vi fick in den i bilen. Det var skönt att vara hemma i det egna hemmet även om det var för en kort stund. Jag fick lova Isabelle att inte gå ut och inte gå i trapporna. Det var som det var hon som var mamma och jag som var dottern. Men risken var inte så stor. Jag somnade tidigt utan sömntablett, det var underbart, och med tidigt menar jag 8 och det var tidigt.

Nästa  dag var det val, Rebecka gick mad mig och jag höll henne under armen så det gick bra. Det var en del som jag kände där för jag skulle ju igentligen jobba där. Så de frågade hur jag mådde och jag svarade så gott jag kunde. Efter valet så lagade Rebecka middag och sen så tog vi oss in till Högsbo.

Vidare

Psykologen David, sa inte så mycket men ändå så fick han sagt så mycket. Så testade han mig givetvis och dä var jag mycket långt ifrån frisk, typ jag kunde inte repetera vad han sagt mer än tre ord. Men jag såg fram emot hans möten i alla fall.

Logopen rådde mig till att läsa en sida och se om jag tyckte om det. Sagt och gjort det blev inte en sida, jag var som vanligt där i alla fall. Det är jag henne evigt tacksam för och min vän bibliotekarien som kom med ett helt lass böcker.

Armen var det ju lite si och så med, den kunde jag inte sträcka rak på långa vägar och jag tog mig fram med hjälp av rullatorn. Men Doris skulle bara veta att på rummet använde jag inte rullatorn.

Vardag på Högsbo

Så fort jag kunde så började jag att bäda sängen, det var väl inte det lättaste men det var nyttigt. Jag började även tvätta mina kläder själv. 1 till 2 gånger i veckan för jag spillde på mig ganska så ofta.

Det var dax för ytterliggare en permision. Jag skulle hem, det var underbart. Tack och lov för mina barn, Isabelle och Tero kom och hämtade mig. Stuvade in rullatorn i bilen, det gick lite lättare än rullstolen. Leon var också med, så det blev mycket med slickar. Jag stannade vid affären och kom givetvis inte ihåg min kod utan jag fick skriva mitt namn. Det var svårt och i efterhand  är jag förvånad att man i affären inte bad om legitimation. Väl hemma så var det underbart även om jag fick vara inne hela tiden, fr barnen bar upp min rullator.

Jag måste säga utan barn och vänner hade jag inte klarat mig.

Leon

En morgon fick jag ett sms från Isabelle där stod det "Leon blev jätteglad idag när det kom en dam mot oss i rullator sen när han upptäckte att det inte var du blev han rädd. Kram!" Det var ju så att den lilla vovven var rädd för alllt med hjul på.

Som vanligt var det träning men man ökad på det lite, för nu skulle jag klara av mer. Jag fick vara med i "gågruppen" för nu skulle jag lära mig gå riktigt. Det var att gå i alla dess former och man blev trött. Jag hade även vattengympa det var skönt.

En dag så kom Isabelle med suchi det var gott, som omväxling till sjukhusmaten. Men det var en fördel med att jag inte hade någon vidare aptit, jag tappade i vikt.

Efter lördagen

Det var skönt med ett avbrott mot det vanliga när jag var hos Rebecka, men snart så var det träning och åter träning. Det blev ju kvällsträning för jag sa till mina kompisar att det var onödigt att de reste så långt. Att jag klarade mig så bra utan besök, men igentligen menade jag inte det. Men det kom väl en och annan som trotsade mitt förbud. Men det var bra för det påverkar ju stroken att man tränar mycket och de första tre till fyra månaderna så påverkas man mest. Så det var handträning och benträning som gällde. Jag hade ett mål eller rättare sagt har ett mål, bli bra.

Första permision

Äntligen var det dags för min första permision. Visst det var bara en dag eftersom jag inte har vant mig vid trapporna ännu. Jag ska vara hos Rebecka, men först åkte vi och handlade. Det var stort att gå i en affär sedan åkte vi hem till Rebecka. Det var en halvtrappa upp men jag klarade det. Det var verkligen lyxigt att få vara i en vanlig lägenhet och få god mat också. Säga vad man vill om Högsbo, allt var perfekt utan maten som var fruktansvärd. Så jag njöt i fulla drag av den goda maten och en frisk sallad till. Innan vi åkte tillbaks till Högsbo tog vi en sväng till havet. Ja det var en fulländad dag i mina ögon.

I dag och i augusti

Idag ska min dotter fara till Shanghai, där ska hon stanna i två år. Men hon kommer och hälsar på under tiden.

Arbesterapeften kämpade på han med, jag kunde knappast röra höger hands fingrar och armen var svår att få rak. Men han gjorde ett program till mig så jag kunde träna på min fritid samt en blå mjuk lera att träna handen med. För övrigt hade jag fått ett hjärta att klämma på av min dotter. Så jag var riktigt flitig. Även han gjorde några tester på mig.

Logopeden var en ung studerande men hon var duktig hon med. Jag fick hålla på mycket med bilder, att berätta vad jag såg.

Men den jag tyckte mest om var min sjukgymnast och kontaktperson. Hon blev ett bra stöd för mig. Hon fick att använda rullatorn lite längre eftersom jag var opererad för artros men det var väl lite si och så med det när jag var på rummet. Sjukgymnasten lade ner mycket tid på min arm och mitt ben.

Träna

Äntligen måndag, nu får jag börja träna och bli bra. Jag ska minnsann visa att jag kan bli bra. Visserligen blev jag inte bra på tre veckor men snart så. Jag är verkligen optimist, det tar väl en fyra fem månader sedan är jag bra. Fast nu vet jag att det tar lite längre tid, en två eller tre år. Men bra ska jag bli.

Här kan man prata om träning, fast det är mjukstart med tre timmar per dag. Så får jag träna på att gå också, dvs med rullator. Det är inte det lättaste men det går. Arbetsterapeuften tar så småningom rullstolen så jag slippper den. Innan veckan är slut så kan jag gå med rullator och nästa vecka ska jag gå med i "gågruppen".

Arbetsterapeuft, psykolog, logoped och sjukgymnast hade fullt upp med mig. För det var en ordentlig blödning på fyra cm fick jag reda på sedan.

Psykologen fick testa mig och det gick inte något vidare, men det var verkligen intressant.

Nästa morgon

Jag packade och blommorna lämnade jag kvar för jag hade så mycket att ta med mig. Så kom arbetsterapeften och frågade om jag villle göra klart halsduken för jag hade en timma kvar, så jag skulle precis åka ner när de sade till mig att taxin kom. Det var nu dax att åka vidare, men jag såg faktist fram mot det. Taxin kom, vi blev fastspända och nu så körde vi vidare från Kungälv mot Högsbo.

Jag fick eget rum, det var ganska skönt måste jag säga. Men tyvär var det ingen träning förrän det var måndag och idag var det torsdag. Permision var inte att tänka på då det var första helgen jag var där. Tack och lov för ljudböcker och mina snälla barn.

Sista tiden

Det började gå mot slutet i Kungälv. De talade om Högsbo och det skulle vara så bra. Men jag ville inte flytta för här fick jag mycket med besök som lös upp min dag. Jag tänkte inte framåt på något sätt, jag ville bara ha besök. Men så började de prata om Uddevalla också, då kändes Högsbo som en vinst. För det var ännu längre till Uddevalla. Men så kom det en dam och skulle kontrollera hur bra jag var och mina möjligheter för en fortsatt vård i Högsbo. Då kände jag lite panik, tänk om jag skulle få åka till Uddevalla i stället. Men på kvällen kom de och sa till mig att jag fick åka till Högsbo nästa dag. Här var det snabba ryck.

Träning i Kungälv

De tränade mig att gå med rullator och det var väl ganska okey, men när jag skulle gå med ett speciellt band så var det mindre okey. Men det var bara att bita ihop. Arbetsterapeuften tränade mina händer och det gick väl sådär, jag kunde knappast röra höget hand. Logopen fick träna mitt tal. Det var spännande samtidigt. Det var att börja om från början.

Det var augusti så en dag rymde vi, eller rättare sagt vi glömde säga till att vi skulle gå ner på stan och fika. Vi kom tillbaks lagom till kvällsmaten.  Vi fick en liten basning men det var det värt, att sitta ute i solen och fika.

Vidare i livet

Det gällde ju att gå vidare i livet och träna, men det var inte så lätt när man satt i rullstol och inte pratade allt för mycket men skam den som ger sig.

Mina barn kom och hälsade på mig ofta. Det roligaste var nog när Isabelle och Tero tog hem mig en söndag. De fick in rullstolen efter många om och men i kofferten. Sedan bar det iväg till Eriksberg. De grillade och inte har mat smakat så gott som då. Visserligen fick Isabelle skära till mig, mem det fungerade. Därefter så tog vi en sväng i den friska luften och fick se Eriksberg. Ja det var skönt.

Kamrater

Jag fick mycket besök av mina kamrater när jag låg i Kungälv och det var skönt. Mitt tal var bättre så jag kunde prata med dem. En av dem var bibliotekarie så hon kom med ljudböcker. Det var skönt för jag var totalt ointresserad av att läsa, men ljudböcker var bra.

Men det var jobbigt för jag var beroende av andra, allt från att klä sig och att gå på toaletten. Mitt mål var nu att klara mig så mycket som möjligt själv. Det var faktist skönt när jag klarade det.

Kungälvs Sjukhus

Första tiden låg jag på Kungälvs sjukhus och där höll jag på och tjata hål i huvudet på den stackars läkaren. Jag ville veta om jag blev bra, men idag förstår jag att han inte kan ge något svar på detta, då den andra stroken inte är lik den  första. För övrigt så skulle jag ut och fjällvandra om tre veckor så jag hade inte tid att ligga där. Att jag sen låg i rullstol och inte kunde gå bekymrade inte mig. Jag skulle säkert gå till dess trodde jag, men givetvis var det inte så enkelt alls. Men man började sakta men säkert börja träna mig. En på vardera sida och jag var trött innan tiden var slut, det var inte enkelt.Sen så var det logopped och arbetsterapi. Allt som allt var det en och  en halv timme om dagen men i början var det tufft.

Första dagen

Första dagen fick jag komma till en sal med andra som hade fått hjärnblödning, men varken de eller jag sa inte så mycket. Jag kunde i princip bara säga ja och nej, men det var lyckligt omedveten om, likaså inte att jag kunde gå. Medans min äldsta dotter hade fullt sjå med att ta rätt efter mig så var det mig fullkomligt likgiltigt. Hon hade full sysselsättning med att göra rent efter mig, gå till överförmyndaren (jag var godman åt två stycken) och ringa försäkrinskassan medans jag väntade på henne. Det var nämligen under mina barns semester det hände.

Så småningom kom båda tjejerna och jag fick klart för mig att jag fått en hjärnblödning men inte hur stor den var.

Försäkringskassan

Det gick riktigt bra, jag får börja arbetsträna så nu är det bara att hålla tummarna. För tydligen kan det ta lite tid, de har högar att ta sig igenom. Sen kom psykologen med en positiv grej, de testade mig när jag låg inne. Det var inte så bra men sedan testade de mig igen och det var en bra bit över förväntan. Det endaste var reaktionen men det kan jag leva med ett tag till

Nu har det gått nio månader

Nu har det gått nio månader sen min stroke och i morgon ska jag träffa försäkringskassan. Det blir intressant och jag hoppas de förstår att det är en lång väg tillbaks.

Hur det började

Jag kräktes och mådde illa, samt hade ont i huvudet. Trodde det var en vanlig magsjukdom, till jag trillade ihop på toaletten. Då förstod jag att det var något men inte vad. Men jag var så inriktad på att komma till min telefon, så jag började kasa mig sakta framåt. Jag fick stanna ett antal gånger men efter en timme var jag framme. Tur att telefonen inte låg högt uppe utan jag kunde nå den liggande. Jag ringde till min äldsta dotter, jag tyckte jag var klar och tydlig med vad jag sa, men det var jag inte. Min dotter lät förtvivlad och själv lät jag tydligen som jag fått världens fylla. Hon ville prata mer med mig, men jag tyckte det räckte. Nu hade jag meddelat att jag var sjuk, nu fick vara nog. De ringde efter ambulansen och det var nog tur. Själv var jag koncentrerad på att få av de nerspydda byxorna, för så kunde jag väl inte se ut. Det ringde på dörren, men den kunde jag inte öppna, så det fick ringa. Tillslut öppnades dörren och in kom flickornas pappa, jag försökte förklara att han skulle ge mig ett par rena långbyxor, men han förstod inte så jag gav upp.

Men sen så kom ambulansen och tog mig sjukhuset, det gick undan men jag reflekterade inte över att det kunde vara något farligt utan jag överlät det till vår herre eller jag struntade helt enkelt vad som hände mig. När jag kom in där så fanns det en läkare som tog hand om mig och mina barn och pojkvänner. Sjukhuspersonal och ambulanspersonal var hur proffsiga som helst. De tog hand om mig på bästa sätt och da gjorde en skallröntgen. Jag ville bara sova men det fick jag vänta med. Tillslut var jag klar och ungarna försökte väl prata med mig, de såg faktist lite oroliga ut men själv så brydde jag mig inte. Den natten sov jag gott i alla fall.

Min stroke

Här ska jag skriva om min stroke och förhoppninsvis min kamp tillbaks. Jag hade tur när allt kom omkring, jag är på väg tillbaks.