Matlagning

Det var inte lätt att laga mat, men jag skulle ju ha mat med mig ditt så jag var tvungen. För trots allt så var det inte gått att äta färdiglagad mat. Det tog mig ungefär tre gånger så lång tid att laga mat som när jag var frisk. Jag lagade så jag hade extra mat, så jag kunde frysa in. En dag tog jag en sådan låda med mig till Högsbo och när jag skulle äta den blev jag lite förvånad. Det var bara kalops som min syster gjort när hon var hemma hos mig, men det var bara att äta. Något mer jag hade märkt, jag spillde något otroligt på mig för jag åt inte så bra.

Med stavar

Nu skulle jag träna att gå med stavar, det skulle vara rätt höjd på dem för jag skulle orka med att få fram dem. Det var väl rättare sagt den högra som vi höll på att trixa med. Men jag måste säga att jag tyckte inte om att gå med dem, för det var svårt att följa med.

Nu är det bestämt att Isabelle ska följa med Tero till Kina, Shanghai närmare bestämt. Hon har fått tag i ett par som tar hand om Leon. Det är tur att jag fick min stroke när jag fick den, tänk om Rebecka skulle ta hand om mig själv och Isabelle hade förmodligen varit orolig när hon varit där.

Personalen

Var underbar, alltid glada och trevliga trots att de fick se så mycket sorgligt. Jag älskade att gå till självträningen för där spelades musik från 60 och 70 talet, och så brukade hon ta en svängom. Alltid lika glad och hjälsam.

Nu var det snart dags att träffa hela personalen igen och se vilka framsteg jag hade gjort. Här var det koll på en måste jag säga. Det var ju inga stora framsteg utan det var små. Men än så länge gick det framåt som det skulle och det var jag glad för.

Mera människor

Det fanns många mer människor men jag träffade ytterligare en kvinna som hade legat inne samtidigt som jag, vilket var skoj. Hon hade fått en propp som hon åkte in för. Men den hade tagit hennes högra hjärnhalva vilket påverkade de vänstra arm och ben. Men hon var vänsterhänt så det var lite tråkigt. Sedan träffade jag en gammal arbetskamrat, han kände först inte igen mig, det var lite sorgligt. Han hade råkat ut för sin stroke för tre år sedan men minnet var fortfarande påverkat sedan så var den ena armen inte riktigt bra. Det gjorde mig lite bedrövad för han var så trevlig. Men det finns ju hop för honom med. Vi var ute och gick en del och tyvär fick jag inte chansen att säga hejdå till honom.

Trevliga människor

Det var många trevliga människor där, jag kom i kontakt med en trevlig som jag brukade gå ut med så länge som hom var där. Det var väl en tre gånger sedan var hon färdig där. Hon tyckte att jag var bättre än hon, men när vi var ute på det hala så var det minnsann hon som sprang, i alla fall tyckte jag det för jag var livrädd för allt det hala.

Sen så träffade jag en som jag kände där, hon hade legat inne när jag låg där. Men nu gick hon det var ett stort framsteg även om hon hade en krycka. Det var lite tragiskt att hon var så dålig, för hon hade inte behövt vara så dålig. De hade väl i samband med att de hade röntgat huvud sett att hon skulle få en hjärnblödning i framtiden. Opererat henne och det hade någonstans gått fel. Men hon var väldigt stark och hon ville så mycket.

Läkaren

Fick jag ett otroligt förtoende för, hon var jättegullig mot mig. Och så gav hon ju mig chansen att träna på Högsbo och det var ju bra.

Sedan var det kuratorn som jag var och pratade med några gånger, det var mest de praktiska sakerna där.

Sist men inte minst var det sjuksystern som lämnade ut scheman till mig, dvs så kallade veckoscheman med träning och dylikt. Hon tyckte synd om mig då jag hade långa dagar så hon gav mig ett pussel att lägga. Men det sprätte åt alla håll för jag la handen i det. dvs min dåliga.

Psykologen

. Var en äldre kvinne med mycket humor. Hon gjorde samma tester som han hade gjort när jag låg inne där, men nu klarade jag dem bättra än vad jag trodde. Jag låg på medel och någon låg jag strax ovanför utan en den låg jag en bra bit nedanför. Det var att köra bil, men det gjorde mig inte så mycket. Det var ju ändå bra att de hade ett sådant test, för vem vill vara livsfarlig i trafiken.

Logopeden

Det var en gullig tjej, men det var inte lätt för henne att förstå vad som saknades mig. Men hon förstod det, så jag fick titta på olika kort och antingen berätta detaljerat eller så kortfattat. Jag såg verkligen fram emot att få träffa henne när jag gick ifrån henne, för talet är så viktigt. Är vi några stycken så sitter jag tyst eller säger så lite som möjligt, men hon hjälpte mig en bit på väg

Arbetsterapuft

Det gick väl an de första dagarna, för då fick jag arbeta med mina händer. Jag fick göra småkakor och ett halsband. Men sen så skulle jag läsa och stryka under. Det var jag klar ganska så snabbt med, sen fick jag vänta tio minuter innan hon kom tillbaks, jag fick göra ganska så många sådana uppgifter och de kändes så meningslösa för mig då det inte var något större fel på min hjärna vad det gäller den biten. Jag hade behövt göra mer praktiska saker för det fattades däremot.

Sjukgymnasterna

Sjukgymnasterna undersökte och mätte mina armar och ben, jämförde vad jag kunde med vänster visavi höger. Det var mycket för att de skulle se vad jag kunde och vad jag förbättrade mig under tiden. Var och hur jag hade ont. De gjorde upp ett självträningsprogram efter detta också.

Botox

Eftersom botox från början var medecinskt så skulle jag få botox i höger arm och ben. Man skulle sedan filma hur jag gick, både med och utan skor. Man gjorde en del handtester också för att se hur mycket jag kunde använda handen. Det skulle bli lättare för mig att använda det i min träning. Det gjorde ont fast läkaren var expert på det. Jag kan inte förstå att det finns sådana som använder det frivilligt i ansikte och byst. Men det gav verkan i alla fall. Jag kunde inte äta med höger hand helt plötsligt, för den var för tung, men den föll längre ner när jag gick. Det var bra

Februari

Dagarna asade sig fram och äntligen var det februari, men jag hörde inget från Högsbo. Så jag ringde själv och innan jag kom rätt fram. Så fick jag äntligen tag i rätt person och hon skulle skicka en kallese till mig i mars. Jag var försväntansfull, men tillslut fick jag min kallese. Dagen innan beställde jag sjukhusresa och jag skulle vara där i god tid innan och även min dotter skulle komma med. Taxin kom som den skulle, men den var gammal och skruttig så givetvis gick den sönder på vägen, så tillslut ringde jag min dotter och bad henne hämta mig. Så skulle jag gå och möta henne, men det fick jag inte för taxichauffören men jag gick i alla fall. Hon kom och jag ringde och sa att vi var förmodligen tio minuter sena, ja det började ju bra. Men vi kom fram 10 försent men det gjorde inget, där var läkare, psykolog, kurator, sjukgymanst, elev, arbetsterapeuft och sjuksköterska. Men jag skulle få börja där, jag var överlycklig.

Vintern

Det var jobbigt med vintern, jag ville verkligen inte ha den i år. Jag älskar vintern i vanliga fall, men inte i år. Jag gick till affären för den var så nära. Sedan så åkte jag sjukhusresa med taxi, ibland fick jag vänta i en timma. Det var jobbigt men det gick. Men det var ju inte så ofta, så jag blev ganska isolerad. Då gick jag till gymmet, men jag var livrädd varenda gång, även om jag hade broddar för det var svårt att ta sig fram där. Det var stora vallar där som man var tvungen att kliva över, det var ingen höjdare.

Frågor

Jag har fått så många frågor, bland annat om jag var rädd. Det var jag inte för jag förstod aldrig i början hur allvarligt det var, jag brydde mig inte. Sen så när jag förstod hur det stod till med mig så skulle jag bara bli bra, sen har jag skjutit på tiden. Sen så har jag en vännina som hävdar att jag inte hade så allvarlig stroke som Jill Bolte Taylor, medans min dotter frågade mig om min stroke var värre än hennes. Men vi får nog se det så här att min stroke var min och hennes var hennes. Det går inte att jämföra, det var olika länder och olika åldrar. Men den boken var intressant måste jag säga, men jag har läst mycket om stroke sen jag fick det. Det är tillexempel bara 15% som får en hjärnblödning vilket jag har haft. Men det är 30 000 som får stroke, det är vanligare än cancer.

Nyårsafton

Nu var det nyår och vädret såg ganska ok ut, vi skulle vara hos min vän bibliotikarien och var och en skulle ha sin maträtt med. Min blev sallad och det skulle jag få hjälp med att blanda.

Vi åt och hade det hur mysigt som helst, efter maten spelade vi spel. Det gick väl sådär för mig. Jag hade lite svårt för att koncentrera mig. Efter det var det dags för racketer, för klockan var tolv. Alltså de som var friska gick ut och tittade på racketer, det var jättehalt ute för det hade regnat.

Jag var hur trött som helst, men först skulle vi smälta tenn och se hur det kommande året skulle bli. Det gällde att använda sin fantasi. Äntligen var det dags att åka hem, jag blev ledd av en på vardera sida för det var glashalt där ute.

Jag hade svårt för att sova och jag blev lidande i flera dagar, men det var det värt.

Återbesök hos doktorn

Nu var det dags för mitt återbesök hos doktorn,, Eva körde mig dit och följde mig in. Det var bra för hon antecknade också ifall det var något jag undrade över. Det var en väldigt nogrann undersökning, det var skönt. Det tog ungefär en timme och jag fick allt från att på näsan och blunda till att stå på ett ben. Vilket jag inte klarade så bra. Men hon tyckte att jag blivit bättre än vad hon förväntat sig, det var ju en tröst för jag tyckte att det gick för långsamt. Men så är det nog för de flesta av oss som har stroke. Jag skulle i alla fall få komma tillbaks och träna i februari. Det var skönt.

Hemma igen

Det var roligt att se min pappa, men tröttsamt då jag åkte tåg. Jag fortsatte med att träna, jag var väldigt målinriktad för jag ville ju bli bra. Samtidigt gick jag på rehab. Anki berättade att Sanne Salomsen (tror det stavas så) hade blivit bra efter tre år. Så lång tid ska det inte ta för mig, men det var innan. Nu tänker jag så snabbt vill jag bli bra, allt ändras ju.

Träningen gick så bra, men så kom snön. Jag gick antingen med broddar eller med stavar. Men det var otäckt i alla fall. Det var stora högar vid gymmet så jag var inte där så ofta. Sedan tog jag sjukhusresa till rehab för det var en lång bake och en bra bit att gå, så helt plötsligt var min röresefrihet begränsad.